Patienterna har rätt att få en servicesedel (även kallad voucher, övers. anm.), som berättigar till vård hos en annan serviceproducent, om välfärdsområdet inte kan erbjuda den vård som behövs inom den tid vårdgarantin stipulerar. Så står det skrivet i statsminister Petteri Orpos regeringsprogram. Når vårdköerna blir allt längre, kommer all tandvårdspersonal att behövas för att alla ska kunna få vård inom utsatt tid, och för att vi ska få en kontinuitet i vården.
I oktober frågade Tandläkartidningen välfärdsområdenas ansvariga tandläkare vad de ansåg om servicesedlarna. Resultaten hittar ni i denna tidning. En glädjande nyhet var, att största delen av välfärdsområdena redan använder servicesedlar, eller också har man kommit långt med planeringen. Vilka typer av servicesedlar som används har påverkats av de olika välfärdsområdenas behov, och i viss mån också av tillgången på privata tandvårdstjänster i området. Vissa välfärdsområden har kunnat tillfredsställa vårdbehovet så väl, att man inte tycker att det finns ett behov av servicesedlar.
I dagens läge, när det på vissa ställen råder en väldig brist på personal, är det viktigt att engagera alla resurser i arbetet för befolkningens tandhälsas bästa. Man ska inte skapa konstgjorda hinder för detta inom välfärdsområdena, t.ex. med överdimensionerade krav på personalens utbildning.
Servicesedlarna har väckt debatt bl.a. om hur privatsektorns unga tandläkares yrkeskunskap ska kunna utvecklas. Hur går det, om tandläkare alltid bara får behandla frakturer, och man aldrig har en möjlighet att bilda sig en helhetsbild av patientens situation och behandling? Och hur går det med tandläkarna inom den offentliga sektorn, om man bara behandlar krävande fall som behöver mycket vård, och allt det man kunde kalla lätta patienter saknas helt? Servicesedlarna är också ett problem när det gäller patienternas helhetsvård. Vem ansvarar för helheten, om patienten bara behandlas för ett enda problem per gång, och varje gång på olika ställen? Vissa patienter tycker att servicesedlarna är besvärliga, och på en del ställen blir rätt många av dem outnyttjade.
Servicesedlarnas prissättning borde baseras på kostnaderna för välfärdsområdenas egen verksamhet. Lagen om servicesedlar förutsätter att sedelns värde är rimligt i jämförelse med tjänster producerade av välfärdsområdena själva, eller tjänster som köps av utomståend. Sedlarna är inte ett sätt för välfärdsområdena att spara, utan ett sätt att producera tjänster. För att arbetsfördelningen mellan sektorerna ska fungera måste man vara öppen när det gäller den offentliga sektorns kostnader och kostnadsstruktur. Om man inte har en klar bild av välfärdsområdenas kostnader för tandvården och deras beräkningsgrunder är det omöjligt att jämföra den egna produktionen med den man köper av den privata sidan.
Inom många av områdena är servicesedlarna inom tandvården något helt nytt, och det finns ännu mycket som behöver utvecklas innan man har hittat de bästa verksamhetsformerna och rutinerna. Vi får hoppas att utvecklingsarbetet fortsätter som ett tätt samarbete mellan välfärdsområdena och de privata serviceproducenterna. När det gäller att utveckla servicesedelsverksamheten och samarbetet mellan sektorerna skulle man ha nytta av nationella modeller som man skulle ha kommit överens om tillsammans.
Tandläkarförbundets instruktion Palveluseteli suun terveydenhuoltoon (på finska) finns på förbundets webbplats.
Anna Chainier
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare