Man kan inte förbise kravet på en hållbar utveckling. Hållbarhetskravet är en oundviklig del av vad tandvården är, både i dag och i framtiden – oberoende av om det gäller en tandläkares roll i kliniskt arbete, som sakkunnig i samhället eller som medborgare. Planetär hälsovård kan kännas som ett avlägset begrepp, och ändå förverkligar många av oss redan de principer som begreppet innefattar, också om vi inte har en skylt som talar om det vid mottagningens dörr.
Den planetära hälsovården är en helhet som består av sjukdomsprofylax, optimal tandvård baserad på ett odontologiskt behov, och en reducering av konsumtion och utsläpp inom hälso- och sjukvården. Ordföranden för Tandläkarförbundets etiska utskott sammanfattade det klokt på förbundets etikdag: ”Vi har ett etiskt ansvar för att hälso- och sjukvården är hållbar.”
För tandläkare finns det ett bra sätt att bära detta ansvar, nämligen att följa Hyvä käytäntö (god praxis) -rekommendationerna gällande hur tätt tandläkarbesök ska ske. De stöder sig på de tre stabila pelarna för en hållbar tandvård – den ekonomiska, sociala och ekologiska hållbarheten. Kärnan är en noggrann riskanalys som beaktar patientens hela livssituation, och som inte bara noterar riskerna för orala sjukdomar, utan också socioekonomiska och allmänna riskfaktorer, och stresshantering.
När det gäller ekonomisk hållbarhet inverkar tandvården snarast via profylax och egenvård, och inte via rutinmässiga kontrollbesök. Hälsoeffekterna uppstår mellan tandläkarbesöken, därför betonar rekommendationen att vårdplanen ska göras upp enligt patientens individuella risk. När lågriskpatienterna granskas med längre intervaller frigörs resurser för dem som behöver dem mera. I rekommendationen framhåller man också betydelsen av en ändamålsenlig arbetsfördelning, som låter varje fackperson fungera inom de ramar som definieras av rättigheter, skyldigheter och kunskaper.
Rekommendationen om god praxis eftersträvar en utjämning av hälsoskillnaderna, vilket ju är kärnan i den sociala hållbarheten. Det är mycket viktigt att man kan aktivera patienterna: man kommer tillsammans överens om hur ofta kontrollbesöken ska ske. När man upprepar riskbedömningen regelbundet säkrar man också att både vård och profylax kan sättas in i rätt ögonblick. När man har nått de mål man ställt upp tillsammans, och besöksmellanrummen kan förlängas, är det i själva verket fråga om en direkt och positiv feedback till patienten, och för tandläkaren är det ett tecken på att arbetet har burit frukt.
Liksom rekommendationen förutsätter också ekologisk hållbarhet profylax, och att man undviker onödiga besök och behandlingar. Varje besök ökar utsläppen från trafiken, energiförbrukningen och den miljöbelastning som skapas av skyddsutrustning, engångsmaterial och instrumentvård. Besöken för undersökningar förorsakar en betydande del av hälso- och sjukvårdens koldioxidavtryck, också om man inte ens gör några ingrepp. En individuell terapiplan minskar också belastningen på miljön.
En hållbar munhälsovård är en långsamt mognande frukt. För att rekommendationen verkligen ska kunna bli ett stöd för en hållbar hälsa måste den hitta sin plats som en rutinmässig del av vardagen, och som ett gemensamt sätt att tänka. När vi prioriterar profylax och individuell riskanalys bär vi både vårt etiska och vårt samhälleliga ansvar, och ger patienterna en effektiv och hållbar vård. I varje tandläkare som följer vårdrekommendationerna bor redan nu en liten tandläkare som arbetar för en hållbar utveckling.
Aija Hietala-Lenkkeri
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare
Medlem i författargruppen för God praxis-rekommendationen, som behandlar undersöknings- och vårdintervaller