Diskussionen on vem som har rätt att ställa diagnoser har igen tagit fart, efter att riksdagsledamot Sari Sarkomaa lämnat in en skriftlig fråga om saken till social- och hälsovårdsministern. Sarkomaa ville veta vilka årgärder regeringen tänker vidta för att reda ut om man kunde ge munhygienister rätt att diagnostisera tändernas stödjevävnadssjukdomar.
Tandläkarförbundets åsikt i frågan är entydig och klar: munhälsan är en helhet, och en väsentlig del av människans hela hälsotillstånd, och man kan inte spjälka upp den i olika delar. Rätten att diagnostisera orala sjukdomar tillkommer – och bör också i framtiden tillkomma –
tandläkare.
Tandläkarnas rätt att fatta beslut om odontologiska undersökningar, ställa diagnos och besluta om vård baserad på diagnosen, är fastställda i lagen om fackpersonal inom hälso- och sjukvården. I lagens första paragraf konstateras, att lagens ändamål är att främja patientsäkerheten och kvaliteten på tjänsterna inom hälso- och sjukvård.
En central orsak till att rätten att diagnostisera orala sjukdomar i lagen har begränsats till tandläkare är, att odontologie licentiaternas utbildning, som för närvarande tar 5,5 år, ger en omfattande kunskap och yrkesskicklighet. För att kunna ställa en riktig diagnos, klassificera sjukdomar, göra upp behandlingsplaner och bedöma prognoser, behöver man en djup kunskap om sjukdomarnas mekanism, och om de olika riskfaktorer som bidrar till att sjukdomarna uppstår. Ofta kräver diagnosen inte bara en klinisk undersökning, utan också röntgenbilder, laboratorieprov och förmågan att tolka dem, och att man beaktar medicinering och sjukdomar som påverkar helheten. Allt det hör intimt ihop med odontologie licentiaternas utbildning.
För att vården ska lyckas är det också viktigt att diagnosen görs vid rätt tillfälle. Spektret av orala sjukdomar och olika avvikande tillstånd är omfattande, att nå rätt diagnos förutsätter också att man är insatt i differentialdiagnostik. Fel diagnos leder till felaktig behandling, och i värsta fall till att läget försämras.
En undersökning, diagnos och terapiplan, alla gjorda av en tandläkare, är inte en lyxprodukt, utan en grundläggande rättighet som alla medborgare ska ha. Då kan man också få en smidig arbetsfördelning mellan de olika yrkesgrupperna inom den orala vården, utan att man riskerar patientsäkerheten. Det är väsentligt med tanke på en ändamålsenlig fördelning av samhällets resurser.
De rättigheter lagen om fackpersonal ger tandläkarna när det gäller beslut om odontologiska undersökningar och diagnoser, och behandling baserad på dem, är inte bara ett privilegium som man gett vår yrkeskår, utan också en särskild plikt och uppgift, skrev minister Rydman i sitt svar på riksdagsledamot Sarkomaas fråga. Undersökningen och diagnosen utgör själva berättigandet för vårdåtgärderna. Den bästa intressebevakningen om vi vill att vår professions rättigheter ska bestå också i fortsättningen är, att vi uppfyller vår plikt noggrannt och utan kompromisser i alla lägen.
Pia Helander
Tandläkarförbundets ordförande
Tuomas Saxlin
Styrelseledamot i Tandläkarförbundet
Biträdande professor, parodontologi och oral geriatri