Förordningen om fortbildning, som statsminister Petteri Orpo skickade för utlåtanden i slutet av september, gör det mera förpliktande att delta i fortbildning, men anger ändå inte något minimum för mängden. Förordningen är ett av sätten regeringen använder för att säkerställa att det finns tillräcklig, och tillgänglig, personal inom social- och hälsovården. Regeringen är nogsamt medveten om den personalbrist som vi har nu.
Förordningen är redan i sig ett slags ställningstagande till förmån för fortbildningen från regeringens sida. Hittills har det varit välfärdsområdenas skyldighet att se till att den egna personalen deltar i tillräckligt mycket fortbildning inom sitt eget fackområde. Nu blir skyldigheterna klarare definierade, och man tar ställning till fortbildningens innehåll, kvalitet, mängd, arrangemang, uppföljning och utvärdering. Nu finns det en risk att förväntningarna blir så höga, att den slutliga och ganska allmänt hållna förordningen inte kommer att kunna leva upp till dem. I så fall kommer den dominerande känslan kanske att vara förvåning och besvikelse. Efter moget övervägande kan det ändå vara bra för var och en att tänka efter vad förordningen har att ge oss, och att dra nytta av de delar av den som berör en själv. Fortbildning är ju alltid också en fråga om att ta till sig den egna professionens etiska normer.
Den paragraf i förordningen som gäller mängden fortbildning anger inte något minimum, utan avsikten är att säkra personalens möjligheter att delta i tillräckligt mycket, vilket man motiverar med en flexibilitet när man möter kraven som gäller kunnande och utveckling. Ur inlärningens synpunkt är enbart tvång en dålig drivkraft, som snarare kan släcka än tända individernas motivation. I bästa fall kan en mångsidig förordning, som påförs utifrån, vara en fördel och ett stöd både för patienter, anställda och arbetsgivare: en tandläkare som har fått tillräcklig fortbildning, som systematiskt har byggts upp enligt de personliga behoven, betyder för patienterna ett löfte om högklassig och trygg vård. Förordnigen är bindande både för välfärdsområdena i egenskap av arbetsgivare, deras anställda och de privata vårdproducenternas personal inom området.
Ur de anställdas synvinkel får man hoppas att rätten till en tillräcklig mängd fortbildning innebär att de bedrövliga resultaten i Tandläkarförbundets arbetsmarknadsundersökning förbättras. Enligt den ansåg 43 % av tandläkarna vid hälsocentralerna att de under det gångna året hade fått för litet fortbildning vid sin huvudtjänst. Ansvaret för finansieringen ligger hos arbetsgivarna, och § 59 i lagen om arrangerande av social- och hälsovård är en viktig hävstång som man bör utnyttja när man diskuterar fördelningen av områdenas helhetsfinansiering. Man måste anvisa tillräckliga resurser för fortbildning.
Det är inte bara mängden man måste säkra, fortbildningen ska också utveckla och uprätthålla tandläkarnas yrkeskunskap. Den generiska utbildningen, som t.ex. koncentrerar sig på digitalisering och patientdatasystem, får inte förbruka lejonparten av helheten.
Fortbildningen är en långsiktig investering för både arbetsgivare och anställda. Vi har inte råd att se kortsiktigt på den, som bara ett avbrott i den kliniska verksamheten. Den stöder välbefinnandet, och gör regionen attraktiv, utan att ändå glömma det viktigaste – patienten.
Aija Hietala-Lenkkeri
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare