En förmiddag i juli, när jag kom körande mot avfallsstationen med släpvagnen kopplad till bilen, bestämde sig plötsligt en hjort för att, med risk för sitt liv, ta sig in i bilens baksäte. Det var början på en process som fungerade som smort. Först kontaktade vi nödcentralen, och sedan ringde polisen, och med dem gick vi igenom vad som hade hänt. Kort efter det ringde en person från viltvårdsföreningen, och en timme senare fick vi ett meddelande – man hade hittat hjorten, och tackade för direktiven. Det dröjde inte länge innan vi också hade slagit fast tidtabellen för den eftervård som bilen behövde. Efteråt kunde jag bara konstatera att tjänsterna fungerade, och att den utlovade ”vårdgarantin” verkligen fungerade.
Den 1.9. trädde en fyra månaders vårdgaranti i kraft inom den icke brådskande mun- och tandvården. Ändå är läget det, att vi i efterdyningarna av coronapandemin ännu släpar efter inom vården, och vi har långa vårdköer. Vi vet, att 18 av de 21 + 1 områdena inte kan förverkliga den nya vårdgarantin. Förändringen behövs, men det är problematiskt att välfärdsområdena samtidigt måste anpassa sina finanser till de givna ramarna, och att finansieringen håller på att minska. Staten finansierar och styr välfärdsområdena. Finansieringen är inte öronmärkt för tandvården. Aktörerna inom vår sektor måste vara aktiva om vi ska ha en möjlighet att få de resurser vi behöver.
Inom hälso- och sjukvården behövs inte bara en engångsfinansiering för att eliminera köerna, utan också en långtidsfinansiering, så man kan genomföra vårdhelheter inom rimliga tider, och kan garantera specialisttandläkartjänster på primärvårdsnivå. Välfärdsområdena måste se till, att finansieringen också allokeras till tjänsteproduktionen inom tand- och munsjukdomar. Om ett välfärdsområde inte kan erbjuda sådana tjänster, sägs det nu strängare än förr i lagen, att man måste skaffa dem av en annan serviceproducent.
De fyra månaderna som nu gäller för för vårdgarantin, och de tre månader som gäller från november nästa år, är fortfarande väldigt långa väntetider om man jämför med den övriga hälso- och sjukvården. Om vi skulle låta bli att förkorta väntetiden, är budskapet från vårdpersonalen att arbetet inom tandvården, och utvecklingen av tillgången på vård, inte alls är nödvändiga för patienterna. Det beror på att vi inte kan producera tjänster med de resurser vi har. Här är det skäl att allvarligt överväga om vi nu faktiskt lever i en tid då vi har mera omfattande personalresurser än vi någonsin kommer att ha i framtiden.
Efterfrågan och utbudet motsvarar inte varandra inom den offentliga sektorn, och de privata resurserna har inte ännu utnyttjats tillräckligt överallt. Det är absolut nödvändigt, både ur patienternas och tandläkarnas synpunkt, att den privata och den offentliga sektorn samarbetar. Höjningen av sjukförsäkringsersättningen för en undersökning gjord av en tandläkare, som man kom överens om i budgetförhandlingarna i september, är ett steg i rätt riktning. Förbundet har arbetat beslutsamt för att nå fram till detta. Också den nya modellen för sjukförsäkringsersättningar, som gynnar patienterna, är välkommen. För att förändringen ska lyckas krävs ett helt nytt tänkesätt, nya verksamhetsmodeller och en ny transparens. Förbundet är väldigt intresserat av att utveckla den nya modellen.
Henna Virtomaa
Tandläkarförbundets verksamhetsledare