Den förra regeringens reform, som introducerade välfärdsområdena, har förverkligats i efterdyningarna av pandemin. I början var förbundets centrala budskap att det nu var dags att integrera tandvården och vården av munsjukdomar i hälso- och sjukvården. Den offentliga tandvården är en grundläggande rättighet, och fungerande vårdkedjor måste äntligen kunna förbättra befolkningens hälsotillstånd.
Grundlagsutskottet förutsätter inte, att den offentliga sektorn själv ska stå för produktionen av alla social- och hälsovårdstjänster, utan de offentliga och de privata aktörerna får komplettera varandra. För att vården ska vara tillgänglig, och för att man ska få vård tillräckligt snabbt, måste hela tandläkarkårens hela arbetsinsats, inom båda sektorerna, kunna utnyttjas fullt. Historien visar att detta alltid har varit en väldigt svår ekvation för beslutsfattarna. Det har också varit svårt att inse, att arbetsplatshälsovård och försäkringar inte omfattar tandvård.
Statsminister Katainens regering (2011–2014) hade som mål att förbättra befolkningens munhälsa, och att säkerställa att alla har tillgång till vård. Då höll man ändå, på grund av behovet av inbesparingar, på att föra oss tillbaka till läget under föregående årtusende. Regeringen föreslog då att den offentliga tandvården i fortsättningen bara skulle omfatta minderåriga, och eventuellt också brådskande vård. Om inbesparingarna hade trätt i kraft skulle de kanske också ha omfattat sjukförsäkringsersättningarna.
Det är fascinerande att se hur aktuellt ämnet igen är. Riksdagsledamot Markus Lohi (C) föreslog nyligen, att löftet om vård inom den offentliga sektorn bara skulle omfatta barn och vissa specialgrupper. Det har också föreslagits, att sjukförsäkringsersättningarna skulle koncentreras och höjas.
Det skulle vara väldigt välkommet om man höjde och koncentrerade sjukförsäkringens ersättningar inom tandvården och munsjukdomarna, eftersom det kunde få en del av patienterna att flytta över till den privata sektorns tjänsteproducenter. En så radikal tudelning får ändå inte stöd inom Tandläkarförbundet. Om den offentliga sektorn ska kunna sköta sin uppgift som tjänsteproducent för befolkningen, som en del av bashälsovården, och som utbildare av ny fackpersonal inom tandvården och vården av munsjukdomar, måste den samtidigt vara en meningsfull och attraktiv arbetsplats, och hela den offentliga sektorns finansiering måste vara tillfredsställande.
För sin yrkesskicklighets och trivsels skull måste tandläkare kunna behandla patienter av alla åldrar. Tandvårdstjänsterna är en viktig del av den offentliga sektorns multiprofessionella service. I sitt utlåtande föreslog förbundet att den nya sjukförsäkringsmodellen skulle basera sig på en behandlingsplan som man skulle göra upp tillsammans med patienten, och som man skulle förbinda sig att följa. Ersättningen patienten fick skulle då vara större om man följde den uppgjorda planen och den individuella tidtabell tandläkaren hade gjort upp. Målet skulle vara, att vården skulle bli mera tillgänglig, och att den kunde utnyttjas av en större del av befolkningen. Att rikta ersättningarna till åtgärder som belastar tandvårdssystemet speciellt mycket skulle också preventivt inverka på uppkomsten av vårdköer.
Under ekonomiskt ansträngda tider behöver vi naturligtvis modiga utspel och lösningar beträffande hur social- och hälsovårdens resurser ska kunna gynna befolkningen optimalt. Diskussionen fortsätter, när förbundet träffar beslutsfattare. Vi gör vårt bästa för att befolkningen ska få vård, och för att tandläkarnas arbete ska vara mångsidigt, både inom den offentliga och den privata sektorn.
Henna Virtomaa
Tandläkarförbundets verksamhetsledare