Inför semestern fick Tandläkarförbundet en begäran om två olika utlåtanden. Det ena gällde den så kallade vårdgarantin inom primärvården, och den andra gällde en höjning av patientavgifterna inom den offentliga vårdsektorn. För alla dem som talat varmt för den offentliga sektorn var lagförslagen en verklig kalldusch.
Enligt förslaget skulle vårdgarantitiden förlängas så, att den igen skulle vara sex månader för över 23-åringar. Det innehåller också förlängningar av andra stipulerade maximala tider för att få vård. Höjningen av kundavgifterna skulle vara kännbar. Enligt förslaget skulle de höjas med 22,5 procent, och med upp till 45 procent inom specialistvården.
Inom Tandläkarförbundet har det varit kutym att begära kommentarer till föreslagna lagändringar innan förbundet slår fast sina uttalanden. Flera medlemmar i Tandläkarförbundets utskott, förbundets styrelsemedlemmar och kansliets sakkunnniga fick nu sommarläsning per e-post. Många av de förtroendevalda hade utnyttjat semestern till att fördjupa sig i de föreslagna förändringarna, och en mängd kommentarer väntade i min egen e-post i början av augusti.
Vi inser ju alla att de offentliga finanserna står inför många utmaningar, men de förändringar som man nu föreslagit drabbar främst låginkomsttagarna och de allra mest utsatta, och på det sättet angriper de själva principen för vårt välfärdssamhälle. Inom primärvården är tandvårdsavgifterna redan nu väldigt höga. Forskningen visar, att munsjukdomarna är mest utbredda inom de lägre inkomstgrupperna, och de föreslagna höjningarna ökar ojämlikheten ytterligare. Det är något som förbundets förtroendevalda tar ställning till i sina kommentarer: ”De fattigaste och sjukaste betalar kassaunderskottet inom välfärdsområdena.” ”Jag är speciellt orolig över dem som har det sämst ställt socioekonomiskt, och som ofta har ett stort vårdbehov.”
När det gäller vårdgarantin kan det kännas som om arbetspressen momentant minskar när man låter det dröja längre innan man får en behandlingstid, men samma patienter ska ju behandlas i alla fall. Oberoende av den ansträngda ekonomiska situationen har välfärdsområdena, med de beviljade medlen, lyckats utveckla vårdtillgången på många sätt. Som en följd av att man förlänger vårdgarantitiden och höjer patientavgifterna kommer man att skära ned välfärdsområdenas finansiering.
I det nuvarande skedet av välfärdsområdesreformen skulle det vara viktigt att ge områdena tid och resurser så de kunde förenhetliga verksamhetsmodellerna och utveckla de ekonomiskt effektiva tjänsterna. Att ändra lagstiftningen, än åt ett håll och än åt ett annat, och att skära ned finansieringen, främjar inte arbetet med att utveckla välfärdsområdena. Det budskapet fanns också med i kommentarerna jag fick:
”Politiken är märklig! Än gör man si, och än gör man så. Att hålla på och gå framåt och bakåt (vårdgarantin) är absolut inte det optimala sättet.” ”Det är synd att man försämrar vårdgarantin innan man ens har fått ordentliga data och sett långtidseffekterna av den skärpta vårdgarantin, i förhållande till vårdens kontinuitet och kvalitet.” ”Förändringen av vårdgarantin verkar nog vara ett klart steg bakåt.”
Nora Savanheimo
Tandläkarförbundets vice verksamhetsledare
- Om du vill delta i beredandet av förbundets ställningstagande, ansök om en plats i utskotten. Ansökningstiden är under slutet av året.