Välfärdsområdenas ekonomi är ansträngd. Nästan genast efter att reformen inom social- och hälsovården trätt i kraft började man tala om nedskärningar, och behovet av prioriteringar är uppenbart. Med vad är det man ska prioritera? Var ska man göra nedskärningar? Eller är det fråga om något annat när man prioriterar? Vem ska fatta besluten – och på vilka grunder? I allmänhet ser man bristen på resurser bara som ett problem inom den offentliga sektorn, men i själva verket berör den hela tandläkarkåren.
Prioritering betyder dels val och begränsningar, och dels att man bestämmer i vilken ordning man gör vissa saker. Att lämna en patient obehandlad, eller att effektivera verksamheten, anser man ändå inte att är prioritering. I själva verket strävar ju effektivering till att verksamheten ska göras mera strömlinjeformad, och att behovet av prioriteringar därför ska minska. När man prioriterar måste man i praktiken bestämma hurdana hälso- och sjukvårdstjänster det är möjligt att finansiera med de gemensamma medel som finns till förfogande.
När man gör prioriteringar kan man inte begränsa tandläkarnas kliniska autonomi. Lagen ger tandläkaren rätt att ställa diagnos och fatta beslut om vården, till patientens bästa. En läkare ska vara oberoende vid vård av en enskild patient, men är trots det tvungen att beakta frågor som vårdprinciper och vilka tjänster som erbjuds.
Hur kunde då acceptabla riktlinjer för prioriteringsbeslut se ut? Besluten måste grunda sig på etiskt godtagbara principer. Inom läkaretiken betonar man i detta sammanhang tre principer. Grunden för jämlikhet är alla människors lika människovärde. Man får alltså inte diskriminera någon. Rättvisan garanterar, att personer med samma vårdbehov får samma vård – alla erbjuds inte allt, utan vårdbehovet definierar vad man erbjuder. Kostnadseffektiviteten kräver i sin tur, att de verksamhetsalternativ man har valt är de som skapar mest hälsa eller livskvalitet för patienten, i förhållande till de resurser som används.
En viss typ av vård av en patient kan alltså vara effektiv, men inte tillräckligt kostnadseffektiv för att det ska vara befogat att erbjuda den inom den offentliga hälso- och sjukvården. Då måste läkaren informera patienten om detta, och diskutera vilken betydelse det kan ha för vården, och vid behov hänvisa patienten till en kollega inom den privata sektorn. Samarbete och kollegialitet är frågor som betonas i en värld där resurserna blir allt knappare.
I Finland har prioriteringar diskuterats i över 20 år, men resultaten har varit magra. Vi inom tandläkarkåren har kommit att delta i diskussionen en aning sent, när hela befolkningen fick tillträde till den offentligt finansierade tandvården först för tjugo år sedan.
En öppen prioriteringsdiskussion måste ändå föras inom större, nationella fora, och som fackutbildade inom tandvård och munsjukdomar måste vi delta i den diskussionen. Alla infallsvinklar är viktiga i diskussionen, men utan odontologisk sakkunskap och insikt kommer den att sakna viktig basinformation. Därför är det nödvändigt att tandläkare från både den offentliga och den privata sektorn deltar som sakkunniga när vi diskuterar de principer och värderingar enligt vilka man kunde göra prioriteringar inom tandvård och oral medicin.
Tuula Wahlman-Calderara
Medlem i Tandläkarförbundets etiska utskott, övertandläkare
Sanni Aho
Ordförande för Tandläkarförbundets etiska utskott, privattandläkare