I detta nummer av Tandläkartidningen publiceras den första av konsensusrekommendationerna om God praxis för den orala hälsan. Den tar ställning till hur ofta man ska undersöka situationen i munnen, och slutresultatet kunde kallas frukten av en helhetsbedömning av riskerna.
När man påbörjade arbetet med rekommendationerna definierade man den individuella undersöknings- och behandlingsfrekvensen som tillräcklig för att upprätthålla munhälsan, och som är tillräcklig och kostnadseffektiv både ur individens och samhällets synvinkel. Resultatet av arbetet är 74 rekommendationer med tillhörande motiveringar.
Det centrala budskapet i rekommendationen är betydelsen av en regelbunden bedömning av helhetsrisken. Den ligger sedan som grund när man bestämmer den optimala undersöknings- och vårdfrekvensen. När man bedömer riskerna är det viktigt att man beaktar alla munsjukdomar – karies, parodontalsjukdomar, bettet och slemhinnesjukdomar med tillhörande risker – men också långvariga sjukdomar, medicinering och förmågan att läsa av livssituationen och hälsotillståndet.
När det gäller friska personer, och barn och vuxna som tillhör lågriskgruppen, ska undersökningarna i huvudsak ske med längre mellanrum än när patienterna är sjuka, eller tillhör en grupp med högre risk. På det sättet ska man styra användningen av de begränsade resurserna på ett ändamålsenligt sätt. Rekommendationen om 24 – 48 månaders mellanrum mellan undersökningarna när det gäller friska vuxna avviker från den svenska tandvårdens nationella rekommendation om högst 36 månaders intervall för vuxna i lågriskgruppen.
Under arbetet med rekommendationerna blev det i alla fall klart, att undersökningar av hälsoläget inte i sig ökar hälsan. Utom undersökningarna är det viktigt att man ser till att sjukdomarna får den dagliga behandling och profylax och den vård som enligt riskanalysen krävs för att hejda dem, och hindra att de utvecklas mellan kontrollbesöken. I praktiken betyder det, att man t.ex. i samband med att man fastställer 48 månaders paus mellan undersökningarna samtidigt också bestämmer vilka besök som krävs för upprätthållande vård och profylax, när de ska ske och vilken arbetsfördelningen ska vara. På det sättet kommer man att utnyttja hela tandvårdspersonalens resurser på ett ändamålsenligt sätt.
För närvarande har tandvården främst koncentrerat sig på att man ska kunna få en behandlingstid inom vårdgarantins tidsramar. Man har bara i mindre grad följt med om man har kunnat genomföra en helhetsvård på ett sätt som fyller kraven på vårdkvalitet, och som har varit meningsfullt för patienten och för den tandläkare som gör sitt bästa för att prestera en högklassig vård, eller om man faktiskt också blir färdigbehandlad. Rekommendationen tar här också ställning till hur långa behandlingarna är inom parodontologi, reparativ vård och endodonti.
Rekommendationen lyfter också fram patienter på vårdhem och äldre patienter, och en regelbunden granskning av deras orala hälsa, med tillhörande vård och egenvård. Det är speciellt viktigt att se till att egenvården fungerar inom dessa patientgrupper.
Det finns ännu ganska litet forskningsresultat som visar att regelbundna tandläkarbesök skulle leda till ett mindre behov av vård och resurser, och därav föranledda kostnader. Trots det kunde man vid arbetet med rekommendationen nå enighet om att prevention, tidig diagnostisering av orala sjukdomar och kontinuerlig vård som sätts in i rätt ögonblick, har en avgörande betydelse när man försöker begränsa vårdkostnaderna och uppnå den livskvalitet som hänger samman med en god munhälsa. Vi vill uppmana alla som arbetar inom primärvården att ta i bruk konsensusrekommendationen.
Marja Pöllänen
Odont. dr., docent, specialisttandläkare inom klinisk tandvård, parodontologi
Redaktör för God medicinsk praxis
Aija Hietala-Lenkkeri
Odont. dr., specialisttandläkare
Sakkunnigtandläkare, Tandläkarförbundet
Redaktör för God medicinsk praxis (tidsbundet anställningsförhållande, bisyssla)