Det är möjligt att grundexamina i medicin och i odontologi inom de närmaste åren kommer att bli tvådelade. Uppgifter om förändringen, som har beretts av rektorerna för universiteten och dekanerna för de medicinska fakulteterna, började sippra ut kring månadsskiftet januari-februari. Det nya systemet skulle innebära, att odontologie kandidatexamen skulle ta tre år, och licentiatexamen två och ett halvt.
Bakgrunden till reformen kan sökas i universitetens system för att fördela pengar: man får ersättning också för varje kandidatexamen. Målet är, att få odontologie kandidatexamen att behandlas på samma sätt som andra kandidatexamina när man fördelar medel. Man får hoppas, att universitetens interna resursfördelningsmodeller verkligen allokerar pengar enligt undervisningsprestationerna, så att de riktas till basundervisningen, och att man inte till exempel minskar licentiatexamens koefficienter i motsvarande mån.
När man ser kallt på saken verkar det som om den möjlighet lagstiftningen erbjuder är helt bra. I bästa fall kan det visa sig att reformen anpassar sig till studierna utan problem, så att bara de gamla pusselbitarna lägger sig i nya mönster. Eftersom man helt klart har utgått från en enda – om också viktig – synpunkt, så är det ändå möjligt att mycket sådant som kan vara viktigt, och som påverkar de olika aktörerna, inte har blivit beaktat. Det är inte minst viktigt hur reformen påverkar dem som studerar inom det nya examensprogrammet.
Det är väldigt viktigt, att man inte glömmer bort studenternas synpunkter vid beredningen. En av grundförutsättningarna för en lyckad förändringsprocess är, att man redan i ett tillräckligt tidigt skede ger de berörda parterna en känsla av att de blir hörda, och att de har tillgång till all nödvändig information. Då bygger man upp ett förtroende för att förändringen genomförs utan en dold agenda. Reformen är inte i första hand avsedd att beröra dem som redan har påbörjat sina studier. Ändå har de nuvarande studerandena värdefulla synpunkter, men de kan också vara oroade över planerna. Om man lyssnar på dem blir det lättare att bygga upp ett examenssystem som gynnar både professionen som sådan och blivande kolleger, och patienterna – och detta utan att man gör avkall på en högklassig undervisnings alla möjligheter och kunskapsmässiga mål.
En viktig fråga är hur den kandidatuppsats och det mognadsprov, som är en del av en lägre högskoleexamen, ska länkas samman med den uppsats och det mognadsprov som ska presteras i slutet av studierna, och också med den sex månader långa fördjupande praktiken inom serviceproduktionen. En helt ny stig – och utan tvivel också en helt ny diskussion – skulle uppstå, om en odontologie kandidatexamen skulle ge behörighet också för andra områden än odontologie licentiatexamen. Då skulle antagligen rörligheten mellan olika studieinriktningar öka, men det skulle också erbjuda en trygghet om tandläkaryrket till exempel av hälsoskäl inte visar sig vara optimalt, eller ens möjligt.
När man reformerar tandläkarexamen är väldigt viktigt att korrigeringen av den nuvarande finansieringens brister inte görs på bekostnad av de kunskapsmässiga behoven hos en högklassig akademisk hantverkarprofession. Reformen får inte heller göra att studierna blir mera påfrestande, utan den borde snarare hjälpa både lärare och studenter att hantera den belastning studierna medför.