Varje tandläkares arbete baserar sig unikt starkt på förtroende. Patienterna, hälsovårdsorganisationerna och samhället litar på vår yrkeskunskap, vårt omdöme och vår yrkesetik. Tack vare det förtroendet har man gett oss en omfattande rätt att undersöka patienter, ställa diagnos och fatta beslut om vård helt självständigt. Den kliniska autonomin är ett av vår professions centrala kännetecken. Autonomin är ändå inte bara en förmån, den innebär också ett ansvar.
Förtroendet för tandläkarkåren har byggts upp under generationer, och grundar sig på högklassig kunskap, gemensamt överenskomna behandlingsmetoder och att vi förbundit oss att arbeta för patienternas bästa. Ju större autonomi professionen får, desto större är också förpliktelsen att använda den autonomin klokt.
Tandläkarna måste bevara det förtroende professionen har fått genom att arbeta i enlighet med forskningens riktlinjer, enligt vår yrkesetik, och enligt patienternas individuella behov. Detta måste ske oberoende av om det uppstår ett tryck att nå ekonomiska mål, fylla produktionstekniska krav eller att få affärsmässiga fördelar. Det centrala i den kliniska autonomin är, att man har en skyldighet att utvärdera varje patients situation individuellt, och att fatta beslut om vården som baseras på ett yrkesmässigt övervägande, och med beaktande av patientens åsikter.
Den diskussion som på senare tid förts om vuxna patienters granskningsintervall är ett bra exempel på detta: också när rekommendationerna medger längre intervall mellan besöken måste man göra en individuell riskbedömning, med hänsyn till patientens helhetssituation, innan man utnyttjar den möjligheten i praktiken. Vem som bedömer patientens situation, och vem som bär ansvaret, är i själva verket viktigare frågor än att få längsta möjliga mellanrum mellan granskningarna.
Den kliniska autonomin hotas från flera olika håll. Förtroendet hotas lika mycket av om strävan efter profit leder till odontologiskt sett onödiga undersökningar och behandlingar, som av att knappa resurser blir en viktigare faktor vid beslutsfattandet än patientens vårdbehov. I båda situationerna finns det en risk att patientens fördel blir en sekundär fråga. Förtroendet förpliktar också organisationer och beslutsfattare.
De som har ledande administrativa positioner inom hälso- och sjukvården ställs inför den krävande uppgiften att se till att tjänsteproduktionen fungerar, och att de begränsade resurserna täcker till. Man kan inte förbise de ekonomiska realiteterna, men de får inte definiera vad som är odontologiskt befogat. Att respektera den kliniska autonomin innebär, att man lämnar en möjlighet för den fackutbildade personalen att utnyttja sin kunskap och sitt eget övervägande till patientens fromma.
Om de begränsade resurserna tillåts börja styra forsknings- och vårdbesluten, i stället för det individuella vårdbehovet, börjar man rasera själva grunden för den kliniska autonomin. Förtroendet måste vara ömsesidigt: professionen måste fortfarande visa sig vara värd det förtroende man ger den, men samtidigt måste organisationer och beslutsfattare kunna lita på den sakkunskap och den etik på vilken autonomin är byggd.
Den kliniska autonomin är ett värdefullt arv som vi har fått av tidigare tandläkargenerationer. Den har bibehållits för att professionen har burit sitt ansvar, och varit värd förtroendet. Nu är det vår tur att bära det ansvaret. Om autonomin ska kunna bevaras till kommande generationer beror på om vi slår vakt om förtroendet både i vårt eget arbete och i hälso- och sjukvårdens strukturer. Försvaret av autonomin börjar med att vi utnyttjar den klokt, och alltid till patientens bästa.
Aija Hietala-Lenkkeri
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare