VM i ishockey höll oss i spänning, kväll efter kväll. Segerviljan var stenhård, och minsta misstag hämnade sig genast. Det är lätt att vara efterklok när det gäller slutresultatet. Det sägs att varje lag är precis så starkt som dess svagaste länk.
Riksdagen har redan kommit långt med beredningen av social- och hälsovårdsreformen, men ännu kan vi inte vara säkra på någonting. Många tidigare försök har fallit på slutrakan, men vi ska hoppas att reformen äntligen kan bli av. Centern biter sig envist fast vid landskapsmodellen, och Socialdemokraterna ser den offentliga produktionen som en förutsättning för att reformen ska godkännas. Vi har ju redan väntat på att den ska nå mållinjen under en mängd regeringsperioder, så vi önskar verkligen att turneringen äntligen ska ta slut. Men i själva verket är det ju först nu utvecklingsarbetet börjar.
När man talar om högklassiga tandvårdstjänster, som är jämlika, kostnadseffektiva och anpassade till allt strängare vårdgarantier, så måste man inkludera hela yrkeskåren. I regeringens förslag har man begränsat användningen av underleverantörer till 30–49 % av hela anskaffningsprocessen. Gränsdragningen är besvärlig för de företag som erbjuder tandvårdstjänster, för tandläkarna inom privatsektorn är ofta själva företagare och underleverantörer i anskaffningsprocesserna. Om man begränsar underleverantörernas andel leder det till att det blir svårt för privata vårdproducenter att erbjuda den offentliga sektorn de tjänster den behöver. Grundlagsutskottets utlåtande gav social- och hälsovårdsutskottet en möjlighet att korrigera bristerna i regeringens förslag. Utskottet måste absolut utnyttja den möjligheten.
Sjukförsäkringsersättningen har varit ett sätt att göra patientströmmarna jämnare. Den har också ekonomiskt varit ett bra alternativ, eftersom man har använt mindre offentliga medel till att ersätta privat vård än vad man använt för att producera motsvarande service inom den offentliga sektorn. När sjukförsäkringsersättningarna har minskat, har kostnaderna överförts till hushållen. Modellen med flera finansieringskanaler måste göras klarare. I enlighet med regeringsprogrammet bereder man nedkörningen av tvåkanalssystemet i en parlamentarisk kommitté. Tidsfristen för tjänstemännen som bereder upplösningen av systemet håller just nu på att löpa ut. Efter det skickas ärendet för utlåtanden, och sedan övergår det till parlamentarisk beredning. Inom social- och hälsovården måste arrangören i alla lägen kunna garantera att det erbjuds tillräckliga tjänster. Det kan man t.ex. uppnå med hjälp av servicesedlar eller -kuponger. Det anser vi vara en viktig och nödvändig princip. Vi behöver smidigare sätt att genomföra en fungerande reform.
Att utveckla närservicens innehåll och kvalitet, hälsofrämjandet icke att förglömma, är en utmaning för tandvårdspersonalen, och inte minst för ledningen. Kring landskapens beslutsfattares bord måste det finnas mera än bara förståelse för tandvårdens och munsjukdomarnas roll inom social- och hälsovårdssystemet. Där måste finnas kunskap och sakkännedom. När man fördelar de knappa resurserna måste man se till att vi får vår andel, och att vi bibehåller vår position inom social- och hälsovårdsfältet. Det gör ingen annan för oss, det gör bara vi själva. Vi, som utgör teamet av sakkunniga inom munhälsovården, måste hålla ihop vårt lag, och vi måste spela mot samma mål. Bara på det sättet kan vi bygga upp jämlika social- och hälsovårdstjänster för medborgarna, utan efterklokhet. Reformen kommer att bli precis så bra som dess svagaste länk.