Musikern och låtskrivaren Pave Maijanen, som gick bort i år, skriver fritt översatt i en av sina sånger: ”Det är en av de morgnar när jag inte vet om det lönar sig att stiga upp, eller om jag ska dra täcket över huvudet och begrava mig under ett skal av sten”.
Sången heter, också fritt översatt, Livshunger, och är en av hans populäraste. ”Det är kanske om den sången de flesta har kommit och sagt till mig hur den har hjälpt dem.” När han berättade om sången kom Maijanen inte ihåg hurdana omständigheterna var när den kom till, men han visste att den var skriven under en lågvattensperiod i livet.
Alltför många bland tandvårdspersonalen har lätt att identifiera sig med Maijanens text. Enligt den senaste undersökningen gällande arbetsklimatet, som gjordes i samarbete med Arbetshälsoinstitutet före pandemin, är tandläkarna utsatta för mycket stress, lindrig utmattning och i viss mån också depressionssymptom. Speciellt oroväckande är situationen bland tandläkare som är under 36 år. Tandläkarna upplever fortfarande att arbetet har en dragningskraft, men på vissa ställen överstiger belastningen redan toleransgränsen. Problemen gör sig speciellt gällande vid hälsocentralerna, och den viktigaste orsaken är att arbetsmängden är för stor i förhållande till resurserna. Unga tandläkare upplever antagligen konflikten mellan förväntningar och verklighet som en extra belastning.
Antalet sökande till tandläkarutbildningen ökade ytterligare i år. Det är inte lätt att komma in vid utbildningen. Arbetet är krävande, och värderas högt i samhället. Det är sorgligt att höra en ung kollega säga, att tandläkaryrket till en början innebar att ens drömmar blev uppfyllda, men att det senare förvandlades till en mardröm. Eller att ”man blir trött på det undermåliga ledarskapet”. Villkoret för att dessa kolleger, som kontaktat förbundet, ska återgå till tandläkararbetet är väldigt klart: förhållandena måste börja se ljusare ut i framtiden.
Man måste lyssna, ta problematiken på allvar och förstå att hjälpa innan individen blir helt slutkörd. Många upplever ändå att de inte har fått någon hjälp alls med att orka stå ut. Det är inte lätt att verka på ledningsnivå heller, när resurserna är begränsade och arbetsmängden är stor. Ledningen måste kräva av sig själv att ägna tid till att sätta sig in i hur högklassigt ledarskap ser ut, också när det gäller välbefinnandet på arbetsplatsen.
Den viktigaste resursen, och garantin för högklassiga vårdtjänster inom tandvården, är en kunnig och välmående personal. Senast nu måste vi, i samband med reformen av social- och hälsovården, och när vi övergår till välfärdsområden, begrunda hur vi ska förverkliga fungerande och rätt dimensionerade tjänster. Måste kunna koncentrera sig på att ta väl hand om patienterna. Det blir möjligt om det finns tillräckliga resurser, en välmående personal, en utveckling av kunskapsnivån och en högklassig ledning inom den nya organisationen. Det är viktigt att vi har ett fungerande samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn, privatsektorn underlättar ju situationen för kollegerna på hälsocentralerna genom att behandla nästan en miljon vuxna patienter årligen. De tankarna finns också inskrivna bland Tandläkarförbundets teman inför områdesvalen.
Vi önskar alla att vi kunde vakna på morgonen till en ny arbetsdag som Pave Maijanen skriver: ”Gardinerna glider isär, och jag ser hur ljuset fördriver skuggan.”