Munnen är en del av kroppen. Detta påstående är genant självklart, men likafullt inte uppenbart för alla. Både ur professionell synvinkel och ur utbildnings-, försäkrings- och juridiska perspektiv har munnen och tänderna separerats från resten av kroppen.
Idag vet vi att infektioner och inflammationer i munnen också kan ha en systemisk påverkan. Bättre tandhälsa leder till att allt fler allt äldre individer bevarar fler egna tänder. Fler egna tänder och avancerade tandersättningar kan leda till ökad infektion och inflammation i orala vävnader och medför därför ökade krav på såväl egenvård som professionellt omhändertagande.
Redan vid förra sekelskiftet diskuterades hur sjukdomar i munnen kunde påverka den allmänna hälsan. Fokala infektioner i munnen ansågs orsaka många olika sjukdomar. Vartefter de vetenskapliga metoderna och tänkandet inom medicin och odontologi utvecklades, övergavs doktrinen om den fokala infektionen. Några finska studier i slutet av 1980-talet gjorde dock att intresset för kopplingen mellan sjukdom i munnen och övriga kroppen tog fart på nytt. Då påvisades ett tydligt samband mellan orala sjukdomar och särskilt hjärt-kärlsjukdom. Andra senare studier har ofta visat liknande resultat. Internationell forskning har också visat en koppling mellan i första hand parodontit och diabetes, stroke, luftvägssjukdomar, rheumatoid artrit (RA) och en rad andra allmänsjukdomar.
Vid Apollonia symposium var min uppgift att redovisa kunskapsläget om orala sjukdomar och ledsjukdomen RA. Vi vet att käkleden ofta är involverad vid RA, ibland med svåra smärtor och gapsvårigheter. Nedsatt rörlighet i leder och minskad finmotorik i händer och fingrar kan påverka individens möjlighet att utföra munhygieniska åtgärder. Rent allmänt är vanligen den orala hälsan sämre vid RA, med mer omfattande karies, parodontit och tandförluster. Särskilt kopplingen parodontit-RA tilldrar sig ett stort forskningsintresse. Det finns flera gemensamma riskfaktorer för båda sjukdomarna, som rökning och ärftliga faktorer. Några bakterier, vanliga vid parodontit (Porphyromonas gingivalis och Aggregatibacter actinomycetemcomitans), har unika egenskaper som kan förklara ett möjligt orsakssamband mellan sjukdomarna. Parodontiten tycks föregå uppkomst och utveckling av RA. Mer omfattande parodontit är i vissa studier kopplat till mer grav RA. Framgångsrik behandling av parodontit kan i vissa fall lindra kliniska tecken på RA. Det finns dock studier som visar motsatta resultat, eller ingen påverkan alls. Ofta finns inte munhygien, rökvanor eller inflammationspåverkande medicinering redovisad i publicerade studier, som möjliga påverkande faktorer.
Det är viktigt att påpeka att inget säkert direkt orsakssamband ännu har påvisats, varken kopplingen orala sjukdomar till RA, eller till övriga allmänsjukdomar. Man vet alltså inte entydigt om kroniska infektions- och inflammationssjukdomar i munnen också ger upphov till andra sjukdomar. Det kan röra sig om samvariation och tillfälligheter; att samma patient är mer sjukdomsbenägen och lättare drabbas av både orala sjukdomar och vissa allmänsjukdomar. Mycket tyder dock på att det kan finnas ett orsakssamband, men vi behöver lära oss mycket mer.
Det vi vet redan nu är att god oral hälsa ger ökat välbefinnande och livskvalitet. Med nuvarande kunskap är det extra angeläget att vårda den orala hälsan för individer som också har allmänsjukdomar. Med god egenvård och adekvat professionellt omhändertagande kan vi ofta bibehålla god oral hälsa genom hela livet.