Förbundet har följt med den parlamentariska arbetsgruppen som har behandlat avvecklandet av flerkanalsfinansieringen som om det varit ett parti schack – vi har förutsett dragen, och påverkat spelmiljön. Principen i schack är ju, att man fattar genomtänkta beslut, och att man påverkar utgången redan när man gör sina första drag. En spelare som uppnår de målen, så att motspelarens kung råkar i ett mattläge, har vunnit partiet.
Utgångspunkten för den parlamentariska arbetsgruppen var inte den bästa i fråga om att arrangera tandvårdstjänster, målet var ju att förbereda en avveckling av flerkanalsfinansieringen. Att avsluta den modellen utgör en del av hela den reform av social- och hälsovården och räddningstjänsten som ingår i regeringsprogrammet. Arbetsgruppen tillsattes av social- och hälsovårdsministeriet, och dess arbete baserades på förberedelser som gjorts av studiegrupper. Uppdraget bestod i att föreslå hur flerkanalsfinansieringen skulle kunna avvecklas för vård- och laboratoriekostnader inom den privata hälso- och sjukvården (de s.k. sjukförsäkringsersättningarna), och för ersättningar för läkemedel, medicinsk rehabilitering och resekostnader. Arbetsgruppen fick en kort, krävande och intensiv arbetsperiod, och det var inte lätt för den att nå en gemensam linje.
Produktionen av tandvårdstjänster avviker från den övriga hälso- och sjukvården. Nästan hälften av de tandvårdbesök som görs av vuxna, och som får stöd av samhället, sker inom den privata sektorn.
Enligt folkhälsolagen har man inte längre efter december 2002 kunnat begränsa vårdtillgången baserat på patientens ålder. Ändå beviljades då, i samband med reformen av tandvården för vuxna, statsandelar bara till ett värde av en fjärdedel av de kostnader som kommunerna beräknades få bära. När man beredde reformen utgick man från att patienterna inom privatsektorn skulle fortsätta att utnyttja de vårdförhållanden de tidigare hade byggt upp. Därför är alltså bakgrunden till problemen med finansieringen, strukturerna och vårdtillgången inom tandvården den, att den offentliga vården och dess utbud av tjänster inte ens från början har dimensionerats för hela befolkningen. Under förberedelserna antog man också att man delvis skulle kunna utvidga den kommunala tandvården genom att köpa tjänster av de privata aktörerna.
Det är allmänt känt att de resurser som anslagits för vården av mun- och tandsjukdomar inte räcker till för att hela befolkningen skulle kunna erbjudas tjänster på ett sätt som kunde anses vara etiskt och folkhälsomässigt ändamålsenligt. Man har alltid ansett att ett samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn vid produktionen av tjänster är nödvändigt. De båda sektorernas verksamhet är nära sammanlänkad. Sjukförsäkringsersättningarna är ett sätt att stödja användningen av de privata tandvårdstjänsterna.
Arbetsgruppens slutliga rapport publicerades den 18 november. Man kommer inte att sluta betala ut sjukförsäkringsersättningar. Arbetsgruppen konstaterade, att man vid behov kan reformera den privata hälso- och sjukvårdens vård- och undersökningsersättningar och finansieringen av dem vid ett senare tillfälle, när välfärdsområdenas verksamhet har kommit i gång. Samtidigt kan man i ett senare skede också överväga hur ersättningarna eventuellt ska riktas. För tandvårdens del är arbetsgruppens beslut väldigt viktigt. Det är klokt hålla kvar sjukförsäkringsersättningarna, och först få den enorma och på alla sätt historiska social- och hälsovårdsreformen färdig.
I praktiken slutar schackpartier ofta med att den ena ger upp, eller med att man kommer överens om att det blir remi – oavgjort. Undersökningar visar, att den logiska tankeförmågan utvecklas när man spelar schack. Också i den här parlamentariska arbetsgruppens utlåtande är det visst logiken som har gett upphov till ett slutresultat som är det man önskat ur tandvårdens tjänsteproduktions synvinkel.
Henna Virtomaa
Tandläkarförbundets verksamhetsledare
Ledare, Tandläkartidning 14/2021