I dessa tider, fyllda av coronavirus (COVID-19), har orden till en av Juha Vainios sånger av någon orsak ekat i mitt huvud. De finska orden lyder ”aika entinen ei koskaan enää palaa”, fritt översatt ”tiderna som gått återvänder aldrig”. Till sist var jag tvungen att gräva fram sångens ord och läsa igenom dem.
Sången handlar om den gamla smugglaren Laitinen. Hans problem var av en annan typ än våra, och han verkar enligt lyriken inte att ha varit en problemlösningsinriktad person. Han försökte hitta ett sätt att klara sig, men han försökte inte lösa problemen.
Vi vill ju garanterat alla klara oss, men vi vill också hitta svar på alla frågor coronaviruset har fört med sig, och lösningar på problemen som har uppstått.
Nu behövs det problemlösningsförmåga. Coronasituationen är väldigt olika i olika delar av landet, och man funderar mycket på vilka beslut man ska fatta gällande tandvårdstjänster, och när de ska fattas. Problemet berör i första hand den privata sektorn, där oron för den egna utkomsten är klart sammankopplad med en nedläggning av verksamheten, och där speciellt företagarna oroar sig över den egna mottagningens framtid.
Samtidigt som man i offentligheten förfärar sig över att man var tvungen att öppna beredskapslagren redan i ett väldigt tidigt skede, eller över att en sats skyddsmasker som beställdes från Kina inte dög för sjukhusbruk, är yrkeskåren speciellt orolig över patient- och arbetssäkerheten, tillgången på skyddsutrustning och risken att coronaviruset sprids på mottagningen. När detta skrivs saknar mottagningarna fortfarande klarare direktiv om under vilka förhållanden man kan fortsätta att behandla icke brådskande fall, och när man borde sluta med det.
Man har också tolkat existerande myndighetsdirektiv på olika sätt eftersom sjukdomsläget varierar på olika håll i landet, och därför har de praktiska lösningarna varit olika. I en pandemisituation är det förbundets uppgift att vidarebefordra myndigheternas direktiv till tandläkarna, och samtidigt kraftfullt informera myndigheterna om yrkeskårens behov, oro och åsikter om läget. Vi har fört långa diskussioner med ministrar och riksdagsledamöter, och med representanter för både social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd.
I dessa tider, när vi plågas av coronavirus, har vi definitivt och kanske utan att lägga märke till det, tagit stora steg framåt i digitaliseringen. Den snabba utvecklingen av de digitala lösningarna är knappast längre den största utmaningen. Därför väntar vi nu ivrigt på att få ta i bruk fungerande och lättanvända servicesedlar.
Tiden efter coronasituationen diskuteras redan, och exit finns klart på agendan också inom Tandläkarförbundet. Vi har talat om för myndigheterna, att begränsningarna av den icke brådskande vården under coronaepidemin kan åstadkomma en sådan eftersläpning att vi inte kommer att klara av den utan ökade resurser och nya, innovativa lösningar. Det är viktigt att hela yrkeskåren kan delta i arbetet när vi ska reda upp den anhopning av icke brådskande vård vi har framför oss.
Det är viktigt att begrunda framtiden och att planera verksamheten också av den orsaken, att det hjälper oss att klara oss igenom dagsläget. Vi måste fungera problemcentrerat, så att vi är redo den dag den nya normala vardagen igen börjar. Smugglaren Laitinen accepterade att tiden som gått aldrig återvänder. Vi måste också inse, att det inte finns någon återvändo till det som en gång var. Vår vardag inom tandvården kommer inte att fortsätta att löpa som förr.
Vi ska hoppas att vi inför en ny början en dag kan konstatera, att vi efter allt vi upplevt har fått ett tätare samarbete mellan sektorerna, att vi gjorde ett stort digitalt språng och att vi hölls friska – och att munnens hälsa blivit mera betydelsefull än förr.