Tandläkarförbundets verksamhetsplan görs inte upp för att den ska försvinna i arkivens glömska. Den är ett arbetsredskap som man inte skulle kunna fungera utan. Verksamhetsplanen baserar sig på förbundets strategi och vision för tiden fram till år 2020: hälso- och sjukvården fungerar inom vårt specialområde, befolkningens munhälsa har blivit bättre, och skillnaderna i hälsotillståndet har minskat. Förbundets åsikter har beaktats när man förnyat social- och hälsovården, medlemmarna upplever att förbundet är en stark intressebevakare och förbundet betraktas som en sakkunnig och pålitlig samarbetspartner. Det är en ambitiös vision, men det är så det ska vara.
Verksamhetsplanen för 2016 innehåller viktiga strategiska målsättningar. Många av dem har samband med sote-reformen (sote = allmänt använd förkortning av det finska uttrycket för social- och hälsovården, övers. anm.): man sätter värde på tandvården, och munnen har en stark position inom social- och hälsovårdens hela fält. Tandläkarna behärskar hälso- och sjukvårdens ständigt föränderliga verksamhetsomgivning och kan anpassa sig till förändringarna. Tandläkarna har en stark klinisk autonomi. Professionalismen, tandvården och vårdenheterna håller hög kvalitet. Medborgarnas livsstil stöder munhälsan, och hemvården är på en bra nivå.
STATSMINISTER SIPILÄS regering lyckades i november fatta beslut om huvuddragen i reformerna av regionstyret och social- och hälsovården. Utanför regeringsprogrammet bestämde regeringen sig också för att kombinera detta med en reform av social- och hälsovårdens finansiering och en större valfrihet för patienterna. Nu har man alltså bara tre år på sig att bereda och köra igång fyra väldigt omfattande reformer.
För tandvårdens del, och för alla som arbetar inom den, kan man alltså se fram emot en mängd förändringar. Hurdana de kommer att vara vet ingen ännu. Det är positivt att ansvaret för att ordna tjänsterna flyttas över från kommunerna till regionala aktörer, och att organisationsansvaret separeras från tjänsteproduktionen. En bra princip är också den ökade valfriheten, också om det kommer att behövas nya innovativa lösningar speciellt inom tandvården. Det bästa är att man ännu kan påverka förändringarna. För Tandläkarförbundets del innebär det en strategi som nu håller på att uppdateras när regeringens reformprogram har publicerats. Styrelsen och fullmäktige måste bland annat överväga hur man bäst kan utnyttja både den offentliga sektorns och den privata sektorns olika stora resurser för att säkra en mångsidig vårdproduktion. Och hur ska man förverkliga valfriheten inom tandvården, där det redan före de senaste minskningarna av sjukförsäkringsersättningarna har förekommit ganska lite offentlig finansiering? Hur ska man med de knappa resurser som finns och med ett ökande vårdbehov kunna prestera en god vård? Hur kommer tandvården att kopplas till vårdkedjorna i de nya stora organisationerna? Och, framför allt, hur kommer tandvårdstjänsterna att skrivas in i de offentliga servicelöftena?
