I år fyller Finland 100 år, och Tandläkarsällskapet Apollonia fyller 125 år. Vi har många orsaker att fira – bland annat lever vi i ett land vars utbildningssystem beundras i hela världen. Vi tandläkare står inför årets fortbildningsmässiga höjdpunkt, Tandläkardagarna 2017. Årets tema är ”Från Äyräpää till framtiden”.
Mycket kommer att förändras i tandläkarnas verksamhetsomgivning. Stora, delvis internationella kedjor köper upp mottagningar, och så har vi den stora social- och hälsovårdsreformen som är på gång. Den stärker landskapens ställning; de kommer bl.a. att organisera tjänster och styra patientströmmarna med hjälp av servicesedlar. Landskapen måste också bedöma kvaliteten på de tjänster de köper och på producenternas kunskapsnivå, och producenterna måste i sin tur visa att de upprätthåller sina kunskaper. Det bästa sättet att klara utmaningen är att vi utvecklar vårt yrkesmässiga kunnande. Det har vi dessutom både rätt och skyldighet att göra.
Vem har ansvaret för att tandläkarna utvecklar sina kunskaper, och för att det ordnas fortbildning? Arbetsgivarna ansvarar för sina anställdas yrkesskicklighet, men i sista hand ligger ansvaret ändå hos den enskilda tandläkaren. En tandläkare vars rättigheter begränsas t.ex. för att det finns brister i hans eller hennes yrkeskunskap, drabbas personligen av begränsningarna. Tandläkarsällskapet Apollonia satsar på en mångsidig fortbildning för tandläkare, och vill också vara den ledande aktören på området. Sällskapet erbjuder årligen bl.a. Apolloniasymposiet som en avgiftsfri medlemsförmån, och en mängd kurser till medlemspris – bland dem finns också mindre populära delområden representerade.
Över hälften av medlemsländerna i EU förutsätter att hälso- och sjukvårdspersonalen ”förnyar sina licenser”, eller alltså en recertifiering. Det brittiska systemet är ett av de hårdaste: för att man ska hållas kvar som registrerad tandläkare i Dental General Council förutsätts man delta i 250 timmar fortbildning i fem års cykler. 75 timmar måste vara s.k. verifierad fortbildning. Lagen definierar t.o.m. vad fortbildningen ska innehålla: ”Föreläsningar, seminarier, kurser, individuella studier och andra aktiviteter, som kan anses främja den yrkesmässiga utvecklingen som tandläkare”. Det är ju en förhållandevis vid definition, så man kan lära sig på många olika sätt. I de nordiska länderna är recertifieringen inte ännu lagstadgad, men de nordiska tandläkarorganisationerna har tagit en aktiv roll när det gäller att definiera och utvärdera innehållet i tandläkarnas fackkunskap.
I Finland har man förhållit sig avvisande till recertifieringen, men åsikterna håller på att förändras. Med tanke på framtiden är det viktigt, att vi inom professionen kan behålla patienternas och samhällets förtroende, och att vi själva kan ställa upp målen för yrkeskunskapen, och att vi kan följa upp dem. I det arbetet har Apollonia en naturlig roll. Därför har vi utvecklat ett fortbildningsmärke, med vilket en tandläkare kan visa att hen har upprätthållit och utvecklat sina kunskaper.
Kraven för märket har ställts upp utgående från tandläkarorganisationernas gemensamma rekommendation ”Fortbildningen tillhör alla”. Apollonias utbildningskommitté har den sakkunskap som fordras för att bedöma fortbildningens kvalitet. Fortbildningsmärket får alltså vara det första, försiktiga steget mot en systematisk, fortlöpande, organiserad professionell utveckling.
Arkiater Risto Pelkonen uttryckte i början av året i Läkartidningens ledare sin oro över att man håller på att förändra vårdens servicesystem. Han undrade hur orden ”hälsa” och ”välmående” har försvunnit ur vår värdearsenal. Det är lätt att hålla med honom. Han förde också fram tanken att man skulle bilda en tankesmedja inom vårt eget område, som skulle basera sig på forskning och kunskap, innovativt tänkande och en fri dialog. Det var arkiaterns förslag till 100-årspresent till Finland – och vilken present det skulle vara!