Reformen av social- och hälsovården och landskapsreformen framskrider, trots att riksdagens grundlagsutskott i juni krävde förändringar i en del av de lagar som hör till den omfattande helheten. Regeringen tillsatte en tjänstemannaarbetsgrupp för att göra en ny beredning av valfrihetslagen, ett av de centrala elementen i reformen. Samtidigt bestämde man att man skulle flytta fram datum för när reformen ska träda i kraft till början av år 2020.
En ny beredning innebär också att tandvården måste övervägas på nytt. Också om Tandläkarförbundet kritiserade den obligatoriska bolagiseringen och den snäva tidtabellen i sina utlåtanden och inför riksdagen, fick regeringens förslag, som alltså nu måste göras om, också beröm av oss. Speciellt var det positivt att tandvårdstjänsterna på alla sätt var jämförbara med övriga social- och hälsovårdstjänster. Det har vi inom tandvården kämpat hårt för ända sedan hösten 2013, då staten föreslog att man skulle sluta subventionera all tandvård för vuxna, utom den brådskande vården, med offentliga medel. Då skulle vi ha förlorat både arbetsplatser för tandläkare och sjukförsäkringsersättningar och hälsocentralstandvård för vuxna.
Kunskapen om tandvårdens betydelse har ökat avsevärt på fyra år. Därför är det förvånande, att man nu efter sommaren igen har börjat fråga sig hur mycket valfriheten inom tandvården kostar, och om vi har råd med den. Valfriheten betyder ju, något förenklat, att patienterna när det gäller vissa tjänster som definieras i lagen själva kan välja om de vill få dem hos en privat eller en offentlig tjänsteproducent, för samma pris.
Tandläkarförbundet har i åratal förespråkat en sådan grundlösning, men också påmint om att den inte är möjlig utan tilläggsfinansiering.
Tandläkarförbundets lobbyverksamhet är baserad på sakkunskap, lång erfarenhet och ett fungerande samarbete med de olika aktörerna. Det har vi utnyttjat när vi har fört fram vårt budskap till beredande organ och beslutsfattare.
Det finns mängder av forskningsresultat som visar vilken betydelse munsjukdomarna har för människors välbefinnande och hur de inverkar på andra sjukdomar. De vanligaste mun- och tandsjukdomarna är infektionssjukdomar, och allmänna folksjukdomar. De upprätthåller en låggradig, ofta dold infektion, som beror på att mikroorganismer från den infekterade munnen kommer ut i blodomloppet.
Enligt en färsk undersökning är benägenheten att få karies till stor del genetiskt betingad. Tand- och munsjukdomar är alltså inte mera självförvållade än många andra kroniska och vanliga sjukdomar. Men visst har vars och ens livsstil och den personliga munhygienen en stor betydelse.
Om man inte reserverar tillräcklig finansiering för valfriheten kommer det att leda till någondera av två följder. Antingen höjer man självrisken från den nuvarande nivån som redan är mycket hög, eller så reducerar man de offentliga tjänsterna kraftigt. I båda fallen skulle en stor del också av vården på basnivå bekostas helt av patienten, oberoende av var vården skulle ske. Många skulle inte längre ha råd att gå till tandläkaren, trots att alla ju behöver tandvård.
Profylax och behandling av tand- och munsjukdomar förebygger och botar också andra sjukdomar, och minskar kostnadstrycket under kommande år. Numera är det många av beslutsfattarna och av dem som utnyttjar tjänsterna som vet att det är så. Tandläkarna vet det förstås också, men ändå träffar man på attityder inom tandläkarkåren som förringar munsjukdomar och vårdkostnader, och som anklagar patienterna. Sådana budskap behöver vi inte.
Munnen är en del av människan, och tandvårdstjänsterna är en del av social- och hälsovårdsreformens helhet. Behandling av munsjukdomar, infektioner, tumörer, olycksfall och utvecklingsstörningar måste ligga inom ramen för offentlig finansiering på samma sätt som motsvarande sjukdomar på andra ställen i kroppen. Med det budskapet har vi nått resultat.