Bråket kring lagarna om social- och hälsovårdsreformen, de s.k. sote-lagarna, håller en kort paus, men den pågår inte länge. Som bäst håller man på att finslipa lagen om valfrihet som tjänstemannaarbete, utgående från utlåtandena som man fick in i december. Regeringens förslag till valfrihetslag avges antagligen till riksdagen i mars.
Det är svårt att bedöma hur det föreslagna systemet skulle komma att förändra användningen av tandvårdstjänster, eftersom många praktiska frågor ännu inte är lösta. Målet borde i alla fall vara att befolkningens munhälsa skulle bli bättre – för här finns ju en del att göra. Systemet i sig skapar visserligen inte hälsa, men det har ändå en central betydelse. I jämförelse med de övriga nordiska länderna ligger vi sämst till när det gäller munhälsan hos de vuxna, och skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper är stora. Det finns ett stort behov av vård, och dessutom är den dåliga hemvården en belastning. I Finland går man inte heller på kontroll hos tandläkaren lika ofta som i de andra nordiska länderna. Besök hos tandläkare eller tandhygienist är ändå viktiga om man ska lära sig förstå hemvården och lära sig att själv sköta sin mun.
Om man ska hålla munnen frisk behöver man regelbundna undersökningar och regelbunden upprätthållande vård, med individuellt fastställda intervaller. I allmänhet söker man läkare när man har ett problem, men när det gäller sjukdomar i munnen är det ofta redan för sent i det skedet, för också de vanligaste sjukdomarna i munnen utvecklas utan att man har subjektiva symptom. Att behandla sjukdomar som man upptäcker sent är både krävande och dyrt, och hälsotillståndet blir inte som det varit trots behandlingen. En alldeles för stor del av besöken på mottagningarna beror på akuta eller semiakuta besvär. Vi borde komma ifrån en kultur som bygger på reparation av frakturer.
Det är ont om forskningsresultat som visar vilka granskningsintervaller som skulle vara optimala för vuxna. Ingenstans i världen rekommenderar man intervaller på över två år – och det gäller alltså normala friska vuxna. Brittiska NHS och den danska Medicinalstyrelsen rekommenderar högst ett års intervaller för patienter med högre risk, och högst två år för patienter med lägre sjukdomsrisk. Man anses ha en lägre risk om man bland annat har visat att man kan upprätthålla en god egen vårdnivå på lång sikt.
I Finland har vi inte t.ex. rekommendationer om en god medicinsk praxis gällande vuxnas kontrollintervaller, men i samband med valfrihetsreformen har myndigheterna föreslagit att ett sätt att spara kostnader är att förlänga intervallerna till och med till tre år. Det är kontroversiellt, när vi redan har både längre intervaller och sämre tandhälsa i Finland än i de övriga nordiska länderna. I en undersökning som nyligen har publicerats konstaterar forskarna, att de undersökningsintervaller man tillämpar vid hälsostationerna i Finland inte når upp till internationella rekommendationer, och de anser att det kan vara en faktor som upprätthåller bristen på jämlikhet inom tandhälsan i Finland (Linden J, Josefsson J, Widström E. Frequency of visits and examinations in the Public Dental Service in Finland – a retrospective analysis, 2001–2013. BMC Oral Health 2017; 17: 138).
Kallelsesystemen borde tjäna och stödja patienterna mycket bättre än de gör i dag – det räcker inte att man bara talar om när man borde komma och visa upp sig nästa gång. I det kommande social- och hälsovårdssystemet borde serviceproducenten som patienten väljer ansvara för att patienten verkligen kallas till mottagningen för en undersökning, och att man då bestämmer en individuell vårdintervall, som baserar sig på en riskbedömning. I vår digitaliserade tid är det inte svårt.
Också producentersättningarna har en betydelse. Om t.ex. den fasta ersättningsdelen, eller kapitationen, är för stor kan det komma att fungera mot en sådan modell för god vård: det är mest lönsamt för serviceproducenten att patienterna inte alls kommer till mottagningen. Därför borde den fasta ersättningens andel minskas, och man borde koppla systemet till en skyldighet att kalla in patienterna för undersökning enligt principer som skulle fastställas separat. Då skulle man på lång sikt uppnå bättre hälsa för en lägre kostnad.