Finland har för närvarande den högsta arbetslösheten i EU, närmare 11 %. Beroende på hur man räknar är motsvarande siffra för tandläkare 2–4 %. Dessutom överstiger privatsektorns outnyttjade vårdkapacitet klart hälsocentralernas brist på arbetskraft. Tiderna är svåra, men om de ekonomiska konjunkturerna förändras kan läget förbättras snabbt. De utbildningspolitiska linjedragningarna görs upp med ett längre tidsperspektiv.
Både nu och i framtiden är det tillgången och efterfrågan på arbetskraft som bestämmer sysselsättningens nivå. Förbundets prognos visar att antalet tandläkare under de kommande decennierna kommer att öka, både absolut och i förhållande till befolkningen. De stora tandläkarårskullarna kommer att lämna branschen under detta årtionde, och efter det kommer det stora antalet intagna till studielinjerna att göra att utbudet ökar klart mera än avgången genom pensionering.
Balansen på arbetsmarknaden avgörs inte bara av utbudet. Sysselsättningsläget beror på hur vårdbehovet utvecklas, och hur det kanaliseras till efterfrågan. Många anser att den åldrande befolkningen medför en ökad morbiditet, men saken är mera komplicerad än det.
Utvecklingen inom barns tandhälsa är en framgångssaga: tolvåringarnas DMF-index sjönk från 1970-talet till början av 1990-talet ungefär från sju till ett. Att upprätthålla den bättre hälsa som vi har åstadkommit kräver ett ständigt arbete och kunniga tandläkare, till exempel när det gäller att redan tidigt diagnostisera parodontit, som förekommer hos allt yngre barn. Också att upprätthålla vuxnas tandhälsa förutsätter en ständig, långsiktig och ofta allt svårare riskanalys och behandling: att behålla de egna tänderna, att behandla de allmänna kroniska munsjukdomarna och att behandla de åldrande patienternas allt mera krävande sjukdomar gör att behovet hålls konstant. Olika åldersgrupper har också olika sjukdomar, och de koncentreras ojämnt hos en liten del av befolkningen. Vi ska inte heller glömma vilken betydelse det har för vårdbehovet och efterfrågan på vård att man inkluderar patienten, att man ger en riktig värdegrund, och att egenvården fungerar.
Efterfrågan på arbetskraft påverkas dessutom av lagstiftningen, finansieringen, kostnadsnivån och utvecklingen inom teknologi och produktivitet, och också av arbetsfördelningen inom serviceproduktionen. Köerna inom den offentliga sektorn styr inte automatiskt efterfrågan till privatsidan, eftersom redan den offentliga vårdens patientavgifter kan vara ett hinder för att man ska söka vård. En central fråga är också den fackutbildade personalens arbetsfördelning som måste vara trygg för patienterna, och dess relation till kostnaderna.
Tanken att man hela tiden skulle öka antalet intagna studerande är inte baserad på realistiska förväntningar när det gäller en ökande efterfrågan. Vi skulle anse det klokare att genomföra en behärskad minskning av intagningen. Det borde ändå göra så, att man skulle lära sig av begångna misstag, så att de fyra utbildningsenheterna kan bevaras.
De unga tandläkarnas arbetsutsikter är ändå positiva. Själva kärnan i arbetet – ansvaret, de kliniska åtgärderna och interaktionen med alla patienter – kan inte så lätt ersättas av artificiell intelligens. Nu, när vi står vid tröskeln till ett AI-genombrott, är man inom många andra yrkesgrupper allvarligt rädd att arbetsplatserna ska försvinna. Om den inhemska efterfrågan varierar har man ju som tandläkare många alternativ, eftersom arbetet är ovanligt lätt att ta med sig vart som helst – naturligtvis kan ju kolleger fortfarande också röra sig åt båda hållen över gränserna.
Nu är det viktigare än någonsin att man baserar sin uppfattning om arbetsmarknaden på fakta. Man ska undvika överutbildning, och det skulle inte heller vara en nationalekonomiskt hållbar utbildningspolitik.
Aija Hietala-Lenkkeri
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare
Jaakko Koivumäki
Tandläkarförbundets specialforskare