Huvudnyheten i tidningen är ett sammandrag av resultaten i den senaste undersökningen av tandläkarnas arbetstrivsel. De visar att tandläkarna upplever sitt arbete som ännu tyngre än förr, men också att arbetet fortfarande ger tandläkarna tillfredsställelse.
Också om de många positiva sidorna fortfarande upplevs som givande, kan man inte blunda för den ökande belastningen och att allt flera upplever att de blir utbrända. Speciellt hårt ansträngda är tandläkarna inom den offentliga sektorn. Deras belastning tar sig uttryck i stress-, utbrändhets- och depressionssymtom och sjukfrånvaro och sjukdom på jobbet, oftare än hos kollegerna inom privatsektorn.
Temat för Tandläkarförbundets diskussionsdagar om lokalverksamheten, som hölls i början av månaden, var kvalitet, och där behandlade man också arbetshälsan och -trivseln, som en del av kvaliteten. I grupparbetena diskuterade man bl.a. hur man praktiskt kunde utnyttja undersökningens resultat och vad man överhuvudtaget kan göra för att förbättra tandläkarnas välmående. Man kom fram till möjligheter på olika plan, från enskilda kolleger till politiska beslutsfattare.
En absolut nödvändig åtgärd skulle vara att ge tandvården ökade resurser. Resursbristen syns speciellt vid hälsocentralerna, och mera konkret bl.a. i form av vårdköer och långa väntetider mellan besöken, när man har gjort slut på pengarna för att fylla vårdgarantins krav – man kommer in i systemet, men man kommer inte ut ur det.
Det skulle också behövas gott ledarskap. Ett av undersökningens resultat var till exempel att tandläkarna, oberoende av i vilken sektor de arbetar, allt mera sällan upplever att de får delta i planeringen av förändringarna. Och vad som är ännu värre: de tror inte att förändringarna är till någon nytta för patienterna. När man planerar förändringar i systemen borde man ju utnyttja tandläkarnas sakkunskap, så att deras tro på att förändringarna skulle medföra fördelar för patienterna skulle öka. Det skulle också stärka den egna motivationen. Undersökningar visar, att det faktum att man kan se resultatet av sitt eget arbete är en central stimulerande faktor i arbetet.
De anställda måste också själva leda sitt eget arbete – de egna valen är betydelsefulla. Undersökningen av tandläkarnas trivsel och välbefinnande i arbetet visar till exempel inte bara att sjukfrånvaron ökar, utan också att det blivit vanligare att man går till jobbet också när man är sjuk. Också om det är väldigt besvärligt att annullera patienternas besök, och att hitta nya tider i fulla kalendrar, så ska man inte jobba om man inte är frisk. Att man kämpar in i det sista leder sällan till något gott.
En annan grupp som är speciellt utsatt, förutom tandläkarna vid hälsocentralerna, är de unga tandläkarna. Mera än sex av tio tandläkare under 36 år upplever utbrändhetssymtom, och bara två av tre anser sin hälsa vara god. Av de unga! Vad händer om de får nog, tröttnar eller byter bransch?
Åtminstone lönar det sig inte att utbilda nya för dyra pengar i stället för alla som tröttnat, utan man borde ju stöda dem som redan har utbildats, och se till att de orkar arbeta. En faktor som tynger tandläkare, oberoende av ålder, är klyftan mellan den perfekta vården och den vård som i praktiken är möjlig. Enligt en ung kollega kan det vara en chock speciellt för unga tandläkare att konfronteras med skillnaden mellan vad man lärt sig under utbildningen och det verkliga livet. Nu borde man tänka på hur tandläkarutbildningen ännu kunde ge en bättre beredskap att fungera i arbetslivet, och hur arbetslivet tar emot de unga tandläkarna. Kunde man t.ex. reservera mera tid för både patientarbetet och de skriftliga uppgifterna än för mera rutinerade kolleger? Kunde man skräddarsy arbetsuppgifterna? Är arbetstiderna flexibla? Kan man få handledning?
En idé som kom fram under dagarna, och som jag tycker är verkligt bra, var att Tandläkarförbundet skulle erbjuda arbetspsykologtjänster med mycket låg besökströskel, ett slags het linje med psykologer som känner till tandläkararbetet. Det kom också fram många andra goda idéer, som t.ex. regionala sammankomster avsedda att stödja den psykiska arbetshälsan, appar som kunde tjäna samma syfte, och mentorverksamhet. Det går inte i en handvändning att skapa sådant, men det finns åtminstone orsak att överväga möjligheterna.