Före millennieskiftet hade de finländska tandläkarna en klar och tydlig bild av världen. Vi var uppdelade i två grupper, som hade mycket gemensamt, men som också var klart olika på flera sätt.
Anställningsvillkoren för tandläkarna som arbetade vid hälsocentralerna var klart definierade i kollektivavtalen. I avtalen stod det – och står fortfarande – vilka spelregler som gällde om något visade sig vara oklart. I enlighet med Läkaravtalet, som förhandlats fram av Läkarkartellen som består av Läkarförbundet, Tandläkarförbundet och Veterinärförbundet, tillsammans med KT Kommunarbetsgivarna, har man valt förtroendemän som representerar de anställda på arbetsplatserna. Dem kan man vända sig till om det uppstår problem. Fackförbunden ställer också upp med utbildning av förtroendemännen.
Privattandläkarnas värld styrdes inte av motsvarande avtal. Förr arbetade de flesta privattandläkarna som yrkesutövare på sina egna mottagningar, och de behövde egentligen bara komma överens med sig själva. Om en annan tandläkare arbetade på hyra på mottagningen hade Tandläkarförbundet en rådgivande roll när det gällde hyresavtalets huvuddrag, men kollegerna kom själva överens om hyrans storlek och andra detaljer. Tandläkarförbundet ville hålla sig neutralt.
Världen har förändrats under det nya årtusendet. Över hälften av privattandläkarna arbetar redan på mottagningar som ägs av stora företag, antingen på hyra eller som anställda. Speciellt de anställda har en situation som börjat påminna om hälsocentralstandläkarnas. Det är allra tydligast när det finns en kommun som köper tandvårdstjänster av företaget. Om riksdagen godkänner statsminister Sipiläs modell för social- och hälsovården kommer gränsen mellan offentliga och privata tjänsteproducenter att bli ännu diffusare, när man erbjuder vård som omfattas av landskapets organisationsansvar.
Naturligtvis har organisationerna sina egna målsättningar och verksamhetssätt: vem man erbjuder vård, vilket slag av vård, och hur tjänsterna organiseras. Ändå ansvarar också en anställd tandläkare själv för vården; inom vissa gränser har hon eller han rätten och skyldigheten att själv avgöra hur den patient ska behandlas som just då sitter i stolen. En god arbetsgivare respekterar den kliniska autonomin, och en god anställd kan se helheten.
Inom en stimulerande organisation förstår man också att alla inte är stöpta i samma form, och alla kan inte ha precis samma arbetsmetoder och effektivitet. Ett gott ledarskap förutsätter att man sätter värde på de anställda, och att man kan behandla också olika åsikter på ett konstruktivt sätt. Kvalitetscertifikat hjälper föga, om det inte finns en fungerande kontakt mellan ledning och anställda. Den aktuella debatten om äldreomsorgen visar detta på ett beklämmande sätt. Det skulle ha varit klokare av Esperi Care att vara känsligare för de anställdas åsikter.
Tandläkarförbundets fullmäktiges målsättning för i år är att öka möjligheterna för tandläkare anställda av privata tandvårdsföretag att påverka sina villkor. En möjlighet skulle vara att de anställda tandläkarna inom företagen valde en förtroendeman som skulle representera dem. Lagen om arbetsavtal stadgar om val av förtroendeman och om dennas uppgifter.
Inom den offentliga sektorn har systemet med förtroendemän fungerat bra också ur arbetsgivarens synpunkt; en person representerar alla kolleger, och har fullmakt att komma överens om vissa saker. På samma sätt kunde förtroendemän fungera som åskledare mellan arbetsgivare och anställda inom företagen, och på det sättet göra hela organisationen smidigare. Tandläkarförbundet fortsätter att utreda saken. Förbundets uppgift är att bevaka alla tandläkares intresse, oberoende av inom vilka organisationer de arbetar.