I början av september väckte en nyhet i Helsingin Sanomat en viss uppmärksamhet. Ett stort företag i hälsovårdsbranschen sades försöka hindra sina patienter att söka fortsatt vård hos företagets konkurrenter. Enligt uppgifterna i tidningen fick läkarna inte längre enligt företagets interna direktiv skriva ut pappersremisser till laboratorieundersökningar, röntgen eller konsultationer. Man motiverade det med att vårdkedjan fungerade bäst om man får alla resultat inom det egna företaget. Provresultat från andra ställen syns i företagets system som skannade sidor.
Enligt Läkarförbundets verksamhetsledare Kati Myllymäki står detta i strid med patienternas valfrihet och Läkarförbundets principer. I intervjun betonade hon patienternas rätt att välja var de vill få sin vård och var de vill få sina undersökningar gjorda. En läkarstation får inte binda en patient bara till sina egna röntgen-, laboratorie- och fysioterapitjänster: ”Pengarna är patientens egna. Man ska ha rätt att se, om man någonstans till exempel kan få en magnetbild 200 euro billigare.” Det motsvarar också Tandläkarförbundets uppfattning.
En liknande problematik gällde förr glasögonrecept. En del ögonläkare som arbetade i anslutning till optikerföretag skrev recept som hänvisade patienterna till att köpa glasögon av ett visst märke, eller att köpa dem hos en viss optiker. Branschorganisationerna fördömde den typen av verksamhet.
Kan man överföra den principen gällande patientens valfrihet till att gälla den arbetsorder tandläkare skickar till tandtekniska laboratorier? Har patienten rätt att välja vilket laboratorium som ska göra arbetet, som varande den som betalar?
Man kan inte direkt jämföra situationen med en remiss till en laboratorieundersökning. Helhetsansvaret för tillverkningen av tandproteser och andra tandtekniska produkter avsedda för personligt bruk ligger hos tandläkaren, det är ju också alltid tandläkaren som ser till att en protes sitter som den ska. Ett gott samarbete och en fungerande kommunikation mellan tandläkare och tandtekniker är viktiga. Därför är det inte ändamånsenligt, eller i patientens intresse, att låta honom eller henne bestämma. Visst är det bra att lyssna på eventuella önskemål, men i sista hand är det tandläkaren som ska fatta beslutet.
Inom privatsektorn är saken klar, men inom den offentliga sektorn kan den ofta vara mera komplicerad, eftersom de tandtekniska arbetena är konkurrensutsatta. Då kan det hända att tandläkarna bara kan välja mellan vissa laboratorier. Det skulle vara viktigt att höra tandläkarna när hälsocentralerna – eller andra organisationer – väljer tandtekniska samarbetspartner. Här finns också en koppling till något som länge har oroat hela den dentaltekniska branschen, nämligen den utländska konkurrensen. Det är klart att priserna är lägre i Kina, men å andra sidan vet man att den inhemska produktionen är en viktig faktor när finländare väljer hälsovårdstjänster (Förbundet för finländskt arbete, en kampanjundersökning ”Made by Finland”, gjord 2017 av Taloustutkimus Oy).
En annan sak man överväger är tandläkares remisser till tandhygienist. Patienterna kan få sjukförsäkringsersättning för behandling som görs av en tandhygienist om de har en remiss skriven av en tandläkare som är verksam inom den privata vårdsektorn. Situationen påminner om en läkarremiss till privat fysioterapi: patienten kan själv välja tandhygienist. Eftersom behandlingen av patientens munsjukdomar är ett långsiktigt samarbete, är det viktigt också i det fallet att de olika medlemmarna i behandlingsteamet inte fungerar ovetande om varandra.
Samarbetet, som man också kan kalla arbetsfördelning, måste naturligtvis alltid vara baserat på gällande regler och direktiv. Tandläkare kan inte överföra de uppgifter som författningsmässigt har tillskrivits honom eller henne genom att skriva någon typ av remiss, och tandläkaren har också alltid helhetsansvaret för patientens vård. Ju bättre samarbetet mellan de olika yrkesgrupperna fungerar, och ju bättre samförstånd man har med patienten, desto bättre blir denna hjälpt.