Regeringens förslag till lag om valfrihet för social- och hälsovårdens kunder är för närvarande under behandling i riksdagen. Om förslaget godkänns i juni hålls de första landskapsvalen i oktober, och då reformeras hela systemet för produktion av hälsovårdstjänster gradvis från år 2020. Det är ännu också fullt möjligt att hela reformen uppskjuts eller förkastas helt.
De viktigaste utgångspunkterna för reformen är ju att förbättra tillgången på bashälsovård – speciellt läkarservice – och att minska det ökande kostnadstrycket. Tandvården var inte speciellt synlig i början, men den står nu naturligtvis inför samma strukturella förändringar som den övriga hälso- och sjukvården. Det är märkligt att man först i samband med beredningen av reformen ”upptäckte” att de 360 miljoner euro som nu finns reserverade för vård av vuxna vid hälsocentralerna inte räcker till om man ska slå samman de offentliga och de privata vårdkanalerna. Det behövs absolut mera pengar. Det är få lagförslag partierna har varit så oeniga om som valfrihetslagen. Det är lätt att hitta saker att kritisera och att ställa frågor om.
Tandläkarförbundet har ändå förhållit sig pragmatiskt till reformen – om den kommer ska vi se till att den fungerar så bra som möjligt. Under alla olika skeden av lagberedningen har förbundet målmedvetet föreslagit nödvändiga förändringar för de politiska beslutsfattarna. De senaste förslagen som man lämnade till riksdagens social- och hälsovårdsutskott gälle bl.a. modellen för producentersättning, offentligt subventionerat serviceutbud och patienternas undersökningsintervall (se också förbundets översikt över lobbningsarbetet under förra året i Tandläkartidning 8/18).
Om lagen blir godkänd medför det stora omställningar. Den nuvarande sektorindelningen blir ännu diffusare än förr, när de privata producenter som ansluter sig blir en del av den offentliga serviceproduktionen. Samtidigt blir de tvungna att anpassa sig till en växande styrning från samhällets sida. Då kommer också hälsocentralerna att börja fungera mera på marknadens villkor, när de tvingas konkurrera om kunder i större utsträckning än nu. Man håller redan på att förbereda sig, genom att man gör alla funktioner effektivare.
Tandläkarförbundet har hela tiden poängterat, att ett fungerande system förutsätter att det finns tillräckligt många serviceproducenter, och att de är av alla olika storlekar. Det måste finnas realistiska verksamhetsförutsättningar också för små mottagningar, så att de kan fortsätta att erbjuda patienterna en valmöjlighet.
De vårdtjänster som omfattas av direkt val borde på ett ungefär motsvara den nuvarande basvården, och också omfatta behandling av bettstörningar och slemhinnesjukdomar, operativ extraktion av tänder och rötter, och protetik. Annars kan det gå så, att just den delen av vården, som ju är viktig för patienterna, splittras mellan olika aktörer – eller så kan den i värsta fall bli helt utanför det samhälleliga stödet. Försäljning av tilläggstjänster måste ju i jämlikhetens namn vara möjlig för alla, också för landskapens stora tandvårdsenheter, utan att de behöver bolagiseras.
Högklassig vård förutsätter rätt dimensionerade ersättningar till producenterna, som stimulerar dem att ta ansvar också för patienter med stort vårdbehov. I samband med reformen kan man förutsätta att producenterna kan få befolkningen att förbinda sig till en regelbunden verksamhetsmodell, som innebär att man kallar patienterna till undersökningar, och som baserar sig på en aktiv egenvård. Det viktigaste är att fokusera på patienternas rätt till god vård, och hållbara vårdförhållande om de så önskar. Man ska arbeta för patienternas bästa, inte systemets. Förutom lobbyverksamheten har Tandläkarförbundet en viktig uppgift i att informera medlemskåren om förändringarna. Jag vill uppmana alla att följa förbundets informationskanaler, och att delta i rundan på fältet, som förbundet ordnar i varje lokalavdelning.