Tandvården har alltid producerat data och siffror. Det har betytt åtminstone begränsade uppgifter om tandstatus, faktureringsuppgifter och arbetstidsbokföring. Nu är möjligheterna att dokumentera hälso- och sjukvården på en helt annan nivå.
Tandvården producerar enormt mycket digitala data. Sjukjournalerna är i allmänhet så strukturerat uppbyggda att man kan behandla datainnehållet maskinellt, och utnyttja det automatiskt. De nyaste vårdutrustningarna kan spara många olika typer av data – bl.a. också hur stor del av den tid som reserverats för patienten som utnyttjas för kliniskt arbete.
Det slag av social- och hälsovårdsreform som betonade valfriheten skulle ha förutsatt att man kunde jämföra producenter, och den aspekten har inte glömts bort ens efter att reformpaketet kom att hamna i bakgrunden, snarare tvärtom. Att kunna styra verksamheten, mäta kvaliteten och bedöma effektiviteten är centrala krav på organisationsnivå. Enligt USA:s nationella medicinska akademis välbekanta definition kan man särskilja sex olika dimensioner i sjukvårdens kvalitet: kostnadseffektivitet, effekt, säkerhet, patientcentrering, rättvisa och att den sker i rätt ögonblick. Under de senaste åren har termen hälsonytta blivit vanlig när det gäller flera av dessa dimensioner.
Det är självklart att både patienter, serviceproducenter och hela samhället drar nytta av att man förbättrar kvaliteten, och att det förutsätter att man kan mäta och jämföra olika variabler. Det är i alla fall problematiskt att man saknar gemensamt överenskomna och ändamålsenliga mätare. Det borde t.ex. vara relativt enkelt att följa upp och jämföra både de offentliga och de privata producenternas vårdkostnader, men inte ens de uppgifterna är lätta att få fram. De offentliga producenternas kostnader behöver man bl.a. för att kunna bestämma servicesedlarnas ersättningsnivå, och i framtiden antagligen också för att bestämma ersättningsnivåerna för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Man samlar också in patienternas åsikter om den vård och den service de har fått, men också de uppgifterna är svåra att jämföra eftersom de samlas in på olika sätt.
Hurdana mätare borde man då använda när man följer hälsotillståndet hos enskilda patienter och på befolkningsnivå, och i anslutning till det kvaliteten på den kliniska vården? Vilka positiva hälsoeffekter åstadkommer vårt arbete, och under hur lång tid? Som vi ju vet får man ju det man mäter, för mätningen i sig har en styrande effekt på resultatet.
Redan nu är det fullt möjligt att t.ex. följa med hur långlivade tandfyllningar är, hur en rotfylld tand klarar sig i längden eller hur noggrant man har undersökt en patients parodontium. Det blir svårare om man också kopplar in den ersättning tjänsteproducenten får. Hur kan man till exempel beakta de bakgrundseffekter som påverkar patienternas behandlingsresultat, börjande med socioekonomisk status – en patient med mindre resurser tvingas ofta välja en billigare behandlingsmetod, som inte håller lika länge som en dyrare. Det faktum att resultaten av att man upprätthåller en persons orala hälsotillstånd klarnar först efter flera års uppföljning är också en utmaning.
Uppgifter som man har samlat in om en enskild tandläkares verksamhet kan utnyttjas som stöd för hans eller hennes professionella utveckling, men de kan också missbrukas. När man undersökt hur tandläkarna upplever sitt arbete och sitt välbefinnande har det visat sig, att en central faktor är möjligheten att behärska sitt eget arbete, den kliniska autonomin. Alla är inte stöpta i samma form. Om man gör det, leder det till att arbetet upplevs mindre lockande, och det har bevisligen också en direkt koppling till produktiviteten. Utveckling och mätning av kvaliteten har i alla fall kommit för att stanna. Det är viktigt att tandläkarna deltar aktivt när man utvecklar de mätare som inverkar på deras arbete.