Tandläkarförbundets uppgift är att förena landets tandläkare och tandläkarstuderande för att upprätthålla en värdig anda och ett gott kamratskap, och för att bevaka de samhälleliga och yrkesmässiga intressena. Förbundet strävar också efter att främja vården av sjukdomar i tänder och mun, och att stödja hälsofrämjande arbete. Förbundets fullmäktige, styrelse och funktionärer ska planera och genomföra verksamheten så, att man håller fast vid dessa värdefulla principer som fastställs in stadgarna.
Förbundets tudelade roll som intressebevakare i vid bemärkelse, och som aktiv när det gäller att arbeta för befolkningens munhälsa och som sakkunnig i tandvårdsfrågor, baserar sig alltså på stadgarna. Förbundets lobbyverksamhet har byggts upp så, att den stöder sig på alla dessa uppdrag, med baktanken att det som är patientens bästa också är bäst för tandläkarna. Under de senaste åren har man satsat mycket just på detta, när man på många olika sätt har fört fram inför både beslutsfattare och allmänhet hur viktiga tandvården och tandvårdstjänsterna är. Satsningen har lönat sig. Alla tandläkare har t.ex. säkert noterat att frågor som har med tandvård att göra ofta har varit synliga i offentligheten. Förbundets mångfacetterade uppgift kräver att vi gör en mängd olika saker när världen omkring oss hela tiden förändras. På det sättet kan vi fylla vår uppgift både som intressebevakare och som sakkunnig. Vad medlemskapet i tandläkarförbundet innebär, vad det kan ge en medlem, och vad förbundet gör t.ex. inom intressebevakningen – det är inte alldeles lätt att beskriva, och det är inte ens alltid förnuftigt att skriva om allt i offentliga sammanhang. Ibland behövs det tillfällen som samlar så stora delar av medlemskåren som möjligt för att diskutera gemensamma frågor.
Den runda ute på fältet som startat i Helsingfors analyserar vad social- och hälsovårdsreformen kommer att betyda för olika grupper av tandläkare, hur man kan förbereda sig inför förändringarna, och hur man kan styra utvecklingen i en riktning som är fördelaktig för tandläkarna och tandvården. Diskussionerna inleds med anföranden av förbundets funktionärer. Likadana tillfällen ordnas på alla förbundets 26 lokalavdelningars område.
Den tredje principen som nämns i stadgarna gäller kollegialiteten och samhörigheten. Undersökningar visar, att tandläkarna har behållit en stark samhörighet också under de senaste årens omvälvningar. Den är en viktig kraftkälla, som tandläkarförbundet utnyttjar i sin lobbyverksamhet. Utan en stark gemenskap och en hög uppslutning skulle tandläkarprofessionen förlora sina möjligheter att påverka. Det inflytandet är i sin tur starkt bundet till det förtroende både patienter och beslutsfattare har för enskilda tandläkare och för hela yrkeskåren. Det förtroendet upprätthåller vi varje dag, på varje mottagning. Förtroendet består, när man handlar enligt en stark yrkesetisk kod och med den fullmakt den kliniska autonomin ger, och för patienternas bästa. Enligt förbundets arbetsmarknadsundersökning uppfattar många autonomin som ett mera omfattande begrepp, som också innefattar möjligheten att påverka arbetstiderna, arbetstakten och hur man organiserar de dagliga arbetsuppgifterna. Autonomin, etiken, samhörigheten och professionens status är alltså starkt sammanlänkade. Nu står de alla inför en utmaning. Social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, och alla andra nationella och globala förändringar, kommer att förändra också tandläkarnas arbetsliv märkbart.
Det är viktigt att tandläkarna vet tillräckligt om hur de pågående förändringarna kommer att påverka t.ex. avtalssystem och anställningsvillkor. Nu kommer ingen att klara sig helt ensam. Det behövs en kollektiv intressebevakning som kan försvara medlemmarna, befolkningen och tandvården.
Detta kommer vi att diskutera ute på fältet. Det lönar sig att ställa upp.