Regeringen har målmedvetet arbetat på den nya reformen av social- och hälsovården (den s.k. sote-reformen). I början av hösten publicerades ett 800-sidigt paket som bestod av flera lagutkast, som visade hur 18 landskap i framtiden beställer hälsovårdstjänster av offentliga och privata producenter.
Litet före jul offentliggjorde fyra ministrar ett lagförslag om patienternas valfrihet. Texterna gavs offentlighet på grund av det fanns ett politiskt tryck, trots att de ännu inte till alla delar är färdiga – de visar inte hur tjänsterna konkret ska ordnas. Social- och hälsovårdsministeriet har för avsikt att få de färdiga förslagen behandlade i riksdagen ännu under den kommande våren. Tidtabellen är ansträngd. Om man inte lyckas hålla den kan det nya systemet inte köra i gång vid början av år 2019 som planerat.
TANDVÅRSTJÄNSTERNA på basnivå finns medtagna i valfriheten, alldeles som sig bör. Patienten väljer tandvårdsenhet, offentlig eller privat, separat från de övriga hälso- och sjukvårdstjänsterna, som i förslaget kallas social- och hälsovårdscentraler. Det att man väljer separat gör det möjligt att tjänsterna inte bara koncentreras till de stora producenterna. Samtidigt betyder det att man väljer separat en utmaning för integrationen mellan tandvården och de övriga social- och hälsovårdstjänsterna. Regeringens mål är alltså att också små producenter ska kunna delta i den offentliga tjänsteproduktionen. Understatssekreterare Tuomas Pöysti, som ansvarar för det konkreta reformarbetet, har ansett det möjligt att också små tandläkarcentraler, som inte hör till någon större kedja, ska kunna fungera som producenter. Bara utgående från lagförslaget kan man ändå inte säga hur det kommer att gå med den saken, alltför många frågor är ännu öppna.
Regeringens förslag baserar sig i första hand på att landskapen betalar en fast kapitationsavgift, alltså en årsavgift för alla kunder som har anmält sig. Det kan fungera bra inom den övriga bashälsovården, men inte direkt inom tandvården. Den modellen uppmuntrar inte till att ta emot patienter med dålig munhälsa på sina listor, och det finns en risk att den leder till underbehandling. Kapitationsberäkningen kunde vara en del av det hela, t.ex. i form av ett ”årsservicepaket”, men det kräver att det också finns åtgärdsbaserade ersättningar – så länge man inte har mätare som baserar sig på vårdens effektivitet.
I SVERIGE – som det nu skulle löna sig att ta efter – finns kapitationen med som en alternativ modell (”Frisktandvård”) på vårdcentralerna, men där indelas patienterna i tio olika riskklasser, vars ersättningar skiljer sig mer än tiofalt. Om man i Finland tänker betala samma avgift för alla så ökar en liten producents risk ohållbart mycket. Det är inte realistiskt att tänka sig att alla små producenter skulle gardera sig mot den risken t.ex. genom andelslag, småföretagarskapets hela idé är att man kan fungera självständigt – det borde inte vara omöjligt heller i den nya sote-världen.
Konkurrens- och konsumentverket publicerade förra sommaren en utredning över förutsättningarna för och möjligheterna till konkurrens inom social- och hälsovården. Där konstaterar man bl.a. väldigt tydligt att auktoriseringsprocesserna måste gälla alla producenter på samma sätt. Tillståndsvillkoren måste vara sådana att de säkerställer att aktörerna är kompetenta att producera hälso- och sjukvårdstjänster, men att man undviker onödiga administrativa krav som gör det svårt speciellt för mindre aktörer att komma in på marknaden.
För att man ska nå alla dessa mål måste valfriheten gynna alla tre parter: patienten, samhället och serviceproducenten. Lösningar som inte passar in i verksamhetens natur uppmuntrar inte producenter att ansluta sig till systemet. För att kunna ta hand om alla finländares orala hälsa måste vi få med producenterna så heltäckande som möjligt. Tandläkarförbundet arbetar för att det målet ska kunna nås.
Matti Pöyry
Tandläkarförbundets verksamhetsledare