En del av den moderna kariesbehandlingen är att identifiera sjukdomens orsaker och försöka eliminera dem. Man börjar förhålla sig allt restriktivare till plomberande. Man tar till borren först när man inte längre kan hejda angreppet. Att behandla begynnande kariesskador noninvasivt leder till bättre hälsa, och det är också ekonomiskt effektivt.
Om man plomberar tänder kan man bli tvungen att behandla dem om och om igen. Om man beaktar de långsiktiga kostnaderna av denna onda cirkel av förnyade fyllningar kan en operativt inriktad vård bli flera gånger dyrare än en noninvasiv behandling. Ändå blir det frustrerande långsamt vanligare att man hejdar kariesskador, trots att behandlingsprinciperna har presenterats både i läroböcker och i våra nationella rekommendationer om god medicinsk praxis.
I den lilla danska staden Odder har man ställt upp som mål att barn och unga i huvudsak inte ska ha några fyllningar alls i sin bestående tanduppsättning när de lämnar den offentliga tandvården vid 18 års ålder. Samtidigt vill man göra sig av med barnens tandvårdsskräck, och det borde vara helt möjligt när man inte alls behöver använda borr. Förhoppningsvis kommer man att ställa upp motsvarande mål också i Finland.
Om man vill minska antalet fyllningar är den viktigaste hörnstenen en välorganiserad hälsofrämjande verksamhet. De flesta skulle kunna hålla sina tänder friska bara genom att borsta dem med fluortandkräm två gånger om dagen, göra rent i mellanrummen varje dag, äta hälsosamt och dricka vatten när de är törstiga.
Att främja hälsa och välmående är kommunernas uppgift. Arbetet med att främja munhälsan förutsätter en insats av utbildad personal, men den egentliga nyckelrollen har hemmen, rådgivningarna, dagis och förskolor, skolor och sådana aktörer inom den tredje sektorn som på ett eller annat sätt deltar i barnens och ungdomarnas fostran. Tränarna inom olika lagsporter har också en mycket betydelsefull uppgift här.
Det vore väldigt bra om alla skulle lära sig munhälsans grunder på andra ställen än på tandläkarmottagningarna. Den individuella hälsorådgivningen som man får av tandvårdspersonalen på mottagningarna har ett betydligt bättre utgångsläge om alla har en bättre nivå på sina kunskaper om hälsofrågor. Långt ifrån alla kommuner har arrangerat sin hälso- och välfärdsfrämjande verksamhet på det sätt som lagstiftaren har avsett. Samarbetet mellan kommunernas olika verksamhetsområden kunde förbättras betydligt. Det samma gäller samarbetet med andra offentliga aktörer som fungerar inom kommunen, och med privata företag och allmännyttiga organisationer.
I den totalreform av hälso- och socialvården som är under beredning planerar man att hälsofrämjandet ska förbli på kommunernas ansvar. De planerade reformerna kommer knappast att göra hälsofrämjandet mera effektivt i de kommuner där åtgärderna inte nu heller är tillräckligt effektiva.
Man kan inte helt undvika att det uppkommer nya kariesangrepp. Om det händer ska man försöka hejda dem i så god tid att man aldrig behöver göra den första fyllningen på en tandyta som inte redan är plomberad. Den kan i värsta fall sätta igång en ond cirkel av ständigt nya fyllningar. Om man systematiskt följer den principen kommer behovet av operativ behandling ofrånkomligen att minska.
Den arbetskapacitet som frigörs med färre plomberingar behövs absolut inom de områden av munhälsan som nu blir förbisedda, framför allt stödjevävnadssjukdomarna. Det är viktigt både ur munhälsans och ur det allmänna hälsotillståndets synvinkel att man eliminerar inflammationer i parodontiet, för parodontala sjukdomar är en självständig riskfaktor som bidrar till flera centrala folksjukdomar.