Kan man äntligen vara glad för att munnen nu har återförenats med resten av kroppen? Under de tre senaste decennierna har det forskats väldigt mycket kring de hälsorisker som har ett samband med kroniska infektionssjukdomar i munnen.
Det har lett till att munhälsan och tänderna har fått mycket synlighet i pressen och i andra medier. Kanske det samband, som tandläkarna redan länge har känt till, nu äntligen börjat nå ut till både allmänheten och läkarkåren. Vi ska hoppas att vi snart får uppleva, att en kardiolog rekommenderar sina patienter att låta en tandläkare undersöka mun och tänder, och att en diabetesskötare föreslår att en patient ska gå regelbundet hos en tandhygienist.
Ännu har man inte kunnat besvara frågan om det finns ett kausalt samband mellan parodontit och hjärt- och kärlsjukdomar. I en artikel som publicerats i år påvisar man att en genetisk variation är förenad med högt blodtryck. Den molekylepidemiologiska statistiska metod som användes, mendeliansk randomisering, kan användas för att fastställa sambandet mellan orsak och verkan, och i vilken riktning sambandet uppträder.
Eftersom metoden minskar den osäkerhet som störande faktorer leder till i resultatet, och man också genomförde en klinisk undersökning som gav likartade resultat, kunde forskarna dra slutsatsen att det finns en kausalitet mellan parodontit och högt blodtryck. Resultatet som man har fått i denna enstaka undersökning måste visserligen ännu bekräftas i större kohortundersökningar, men det skulle vara bra att få flera resultat som bygger på samma studiedesign.
I en finsk undersökning från förra året såg man ett samband mellan gingivit och karies under barndomen, och risk för åderförkalkning i vuxen ålder. I en ledare som publicerades i anslutnig till artikeln konstaterade man att sambandet kunde ha två möjliga orsaker. För det första är det möjligt – kanske till och med sannolikt – att dålig munhälsa under barndomen fortsätter i vuxen ålder. Det finns mycket forskning som påvisar ett samband mellan parodontit och åderförkalknig hos vuxna. För det andra har kroniska infektioner i munnen och åderförkalkning många gemensamma riskfaktorer, som ålder, kön, rökning och ohälsosamma matvanor. I det fallet skulle tandbehandling inte minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Men hur är det – är det väsentligt att veta förhållandet mellan orsak och verkan när det gäller behandling av parodontit? För närvarande visar största delen av forskningen kring parodontitbehandling ett positivt resultat. Behandlingen förbättrar sockerbalansen vid diabetes, sänker blodtrycket, förbättrar endotelets funktion i blodkärlen, dämpar låggradig inflammation och förbättrar lipidprofilen. Effekten på allmänhälsan och behandlingens positiva inverkan motiverar både tandläkaren och patienten, men parodontit borde ju behandlas i alla händelser. Inflammationsprocessen måste hejdas, man måste få tandköttet att inte blöda och få stödjevävnaderna friska. När man kan hålla kvar de egna tänderna och lyckas bibehålla en god ocklusion så leder det till en funktionell och näringsmässig nytta, som i sin tur också är till nytta när man vill upprätthålla hälsan och behärska riskfaktorerna. Framtida forskningsresultat, både inhemska och från den övriga världen, kommer antagligen och förhoppningsvis att poängtera detta. De odontologiska sakkunniga gör ett viktigt arbete för folkhälsan.