I början av året utnämndes Finland för åttonde gången till världens lyckligaste land när den senaste World Happiness Report publicerades. Det är ett unikt rekord, eftersom inget annat land har hållit förstaplatsen så länge. När jag läste kriterierna för bedömningen var jag inte överraskad.
Finland är ett av de lyckligaste länderna i världen, bl.a. på grund av ett starkt socialskydd, pålitlig hälsovård, liten korruption och en jämn inkomstfördelning. Den högklassiga, avgiftsfria utbildningen som främjar jämlikheten, närheten till naturen och en bra balans mellan arbete och fritid, bidrar alla till ett heltäckande välbefinnande. Vi ska inte glömma de starka sociala nätverken, finländarna litar på varandra och på samhällets institutioner. Allt detta gör att livet känns tryggt, att vi upplever att vi behärskar det, och att det är meningsfullt. Enligt nämnda mätare är vi nummer ett i världen, men många har säkert börjat fråga sig, och bekymrat sig över, hur det ska gå i fortsättningen. Har vi levt över våra tillgångar i vår strävan att bygga upp och bibehålla denna lycka? Eller har vi fastnat i hur välfärdssamhället byggdes upp?
Välfärdssamhällets strukturer har testats många gånger. Lågkonjunkturen i början av 1990-talet fick statsskulden att snabbt stiga till 60 procent av bruttonationalprodukten. Under 2000-talet fick man skuldsättningen under kontroll, men finanskrisen år 2008 vände igen utvecklingen. Under 2010-talet ökade skuldsättningen, men regeringen lyckades stabilisera den vid ca 60 procent.
Coronakrisen var en faktor som ökade landets skuldsättning ytterligare, och nivån låg kring 70 procent. Den nuvarande regeringen strävar efter att bromsa skuldsättningen, men lånesumman ökar fortfarande på grund av de höga räntekostnaderna. År 2025 är landets statsskuld ca 160 miljarder euro, eller 65–70 procent av BNP.
Statsminister Orpos regerings budgetförslag för år 2026 är uppbyggt i en anda av sträng anpassning. Målet är att hindra att skuldsättningen ökar. Nu är det viktigast att fråga sig hur inbesparingarna är riktade, och vilka följder de kommer att ha. Måste vi pruta på sådant vi hittills har upplevt som självklart?
Ekonomin och det oroliga läget i världen har lett till att sparande och säkerhet har blivit centrala frågor i vår vardag. Hushållen vågar inte konsumera, och framtidsutsikterna förefaller beklagligt osäkra. Det är gott att leva i Finland, men framtiden oroar. Hur ska vi få människorna lyckligare, familjerna större och samhället framgångsrikt?
Om man satsar på utbildningen, kunnandet och hållbar teknologi skapar man arbetsplatser, och då har man framgång. Hälso- och sjukvården, naturen, kulturen och fritidssysselsättningarna stöder alla vår välfärd. Dessutom behöver vi, mer än på länge, en positiv attityd och en positiv diskussionskultur för att ge oss mod att planera framtiden.
Arkiater Risto Pelkonen betonade det gemensamma ansvaret och medmänskligheten. Han påminde oss om att vi alla har en rätt och en skyldighet att ta hand om varandra. Han oroade sig också över miljöns situation, och varnade för följderna av att exploatera miljön. Hans liv, och hans livsverk, återspeglar en respekt för människovärdet, etiken och gemenskapen. Han var också känd för miniatyrfigurerna ”Tuohelan kylän väki” (folket i byn Tuohela), som avspeglade hans budskap ”ta hand om varandra”.
Henna Virtomaa
Tandläkarförbundets verksamhetsledare