På weekenden såg vi Helene Schjerfbeck -utställningen på Ateneum. Jag stannade och begrundade en tavla som heter ”Mommo”. Den är målad 1907. Så otroligt skickligt Schjerfbeck hade återgett den åldrande kvinnan. Ansiktet är fårat, men under den vita duken sticker det fram mörkt hår.
Var den gamla kvinnan på bilden egentligen så väldigt gammal? Jag tror inte att hon var äldre än jag själv. Min blick söker sig naturligtvis till området kring mun och haka. Hon har fåror kring munnen, och man kan knappt urskilja röda läppar. Bettet har blivit nedslitet, och man undrar om hon har kvar kindtänder att tugga med.
I början av förra seklet var gamla människor utan tänder en vanlig syn. Nu finns det bara ett obetydligt antal tandlösa äldre som har fått bettet restaurerat med helproteser, när befolkningen har kvar sina egna tänder när de åldras. Vi står inför utmaningen hur vi ska kunna sköta om den gruppens, och hela befolkningens, tandvårdstjänster på ett sätt som gör att alla kan få den vård de behöver, och till ett överkomligt pris.
När jag skriver detta har jag skött mitt nya arbete som Tandläkarförbundets verksamhetsledare i två veckor. En av mina vänner frågade mig hur det känns, och hur jag har kommit igång. Jag svarade att det känns bra: efter arbetsdagen är jag helt slut, men på ett positivt sätt. Jag är motiverad att lära mig nytt, i en ny arbetsmiljö, omgiven av nya arbetskamrater och mycket annat nytt. Det känns bra att kunna konstatera hur kompetent personalen på Tandläkarförbundets kansli är, och hur positivt de ser på utveckling. Det är en sann glädje att vara en del av den arbetsgemenskapen.
Jag har fått ett heltäckande introduktionsprogram uppgjort för mig. Den processen är lång, eftersom många ärenden är kopplade till vissa årstider. Jag är entusiastisk inför den nya strategin. Dess innehåll påverkade mitt beslut att söka jobbet som verksamhetsledare. Tandläkarförbundet har en betydelsefull roll som intressebevakare och sakkunnig, och också inom arbetet för att främja den orala hälsan på ett ansvarsfullt sätt. Det är ändå ingen självklarhet, om vi inte alla har en stark bindning till vår profession och vårt medlemskap.
Jag funderade mycket på Tandläkarförbundets nya strategi förra hösten. Jag arbetade som klinisk lärare vid den medicinska inrättningen vid universitetet i Uleåborg, och fick handleda seminariegrupper. Temat gällde hur man växer in i tandläkarrollen. Det var snarast förbryllande att upptäcka, att redan dessa odontologie studerande hade hunnit fundera på vad de hade gett in sig på. När de utexaminerats från en och samma läroanstalt kan de komma att bli privattandläkare, tandläkarföretagare, hälsocentralstandläkare eller sjukhustandläkare. Jag tror att individens egenskaper, bakgrund och individuella intressen har en stor betydelse för hurdan den kommande karriären blir. Det finns i sista hand väldigt litet utrymme för tillfälligheter.
Vi har samma examen och en gemensam profession, men vi jobbar på olika arbetsplatser och i olika arbetsgemenskaper. Det är en rikedom och en möjlighet för vår yrkesgrupp att det finns många olika slag av arbetsplatser. Då kan vi erbjuda våra patienter högklassig vård, som baserar sig på klinisk forskning och på rekommendationerna om god medicinsk praxis. Allas arbetsinsatser behövs, för att patienterna ska få god vård i rätt ögonblick.
När jag skriver detta upptäcker jag att jag verkar att vara lika ivrig som på andra klassen i lågstadiet, om man får tro vad som står skrivet i mitt betyg. Vitsorden gavs verbalt, och i något ämne hade jag fått ett kryss i rutan ”verkar entusiastisk”. Ännu i dag får jag höra samma sak av mina föräldrar: ”verkar entusiastisk”, när jag berättar för dem om vad jag har sysslat med eller vad jag planerar. Jag verkar vara entusiastisk när jag får utföra detta viktiga arbete tillsammans med er, mina kolleger. n