Den sammanlagda kunskapsmängden inom medicin och odontologi ökar allt snabbare. Bara databasen MEDLINE innehåller över 30 miljoner medicinska källor.
Att gå igenom all ny information kräver en betydande insats av en forskare inom ett specialområde, och för en tandläkare som huvudsakligen är sysselsatt med kliniskt arbete kan det rent tidsmässigt vara omöjligt att följa internationella publikationer.
Rekommendationerna om god medicinsk praxis är oberoende nationella vårdrekommendationer, som är uppgjorda av Finska Läkarföreningen Duodecim och specialistläkarföreningarna, och som baserar sig på vetenskaplig evidens. Avsikten med dem är att ge alla läkare tillgång till evidensbaserad och aktuell information. När de nyblivna tandläkarna utexamineras, och avger tandläkareden, försäkrar de att de i sitt arbete bara ska använda metoder som genom medicinsk forskning och erfarenhet har konstaterats vara effektiva, och att de kontinuerligt ska upprätthålla sin höga yrkesskicklighet. Dessutom kräver också hälsovårdslagstiftningen att tandläkare hela tiden upprätthåller och utvecklar alla de kunskaper de behöver i sitt arbete. Det ska alltså vara en del av tandläkarnas vardag att delta i fortbildning och att följa aktuell forskning. Rekommendationerna om god medicinsk praxis har sin givna plats i hanterandet av aktuell kunskap. När odontologisk expertis har sammanställt och utvärderat den vetenskapliga evidensen, blir det lättare för den enskilda kollegan att bedöma forskningsresultatens vetenskapliga signifikans, och då blir den centrala, aktuella kunskapen som man behöver i det kliniska arbetet lättare åtkomlig.
De odontologiska rekommendationerna om god medicinsk praxis har varit funnits sedan år 2002, och till dags dato har nio rekommendationer publicerats. Dessutom innehåller också rekommendationen om förebyggande och vård av tobaks- och nikotinberoende sådant som är avsett att kunna utnyttjas på tandläkarmottagningar. Under de senaste åren har dessutom tio rekommendationer getts ut under rubriken ”Vältä viisaasti” (”Undvik klokt” på svenska, övers. anm.), vilkas avsikt är att få tandläkarna att sluta använda metoder som inte är stödda på vetenskaplig evidens, och som i vissa fall t.o.m. kan vara skadliga.
Man har inte tidigare undersökt hur tandläkarna har tagit i bruk, eller implementerat, rekommendationerna om god medicinsk praxis, så det finns inga data tillgängliga om hur väl rekommendationernas innehåll har överförts till vårdrutinerna. Odontologie kandidat Sonja Arponen undersökte i sina fördjupande studier med hjälp av ett frågeformulär hur de centrala delarna av rekommendationerna om god medicinsk praxis förverkligas i tandläkarnas kliniska arbete. Resultaten av undersökningen finns publicerade i detta nummer av Tandläkartidningen. Tyvärr blev svarsprocenten väldigt låg, så man fick inget heltäckande svar på frågan. Man kan i alla fall dra slutsatsen, att man i bästa fall går igenom rekommendationerna vid möten där man diskuterar behandlingsmetoderna, och då har rekommendationerna fungerat som vägledning när man har uppdaterat sina vårdrutiner. Bland de nyligen utexaminerade tandläkarna var det en större andel som svarade att de utnyttjade rekommendationerna än bland de som tagit sin examen tidigare. Det beror antagligen på att rekommendationerna om god medicinsk praxis har blivit en etablerad del av tandläkarutbildningen.
I fortsättningen borde man satsa ännu mera på implementeringen av rekommendationerna, för att den evidensbaserade kunskapen direkt ska kunna överföras till den kliniska vården, och så att man på det sättet kunde garantera enhetliga vårdmetoder inom tand- och munsjukdomarnas område. Det finns nu planer på mera omfattande studier av implementeringen av rekommendationerna om god medicinsk praxis, som ska göra det möjligt att bedöma i hur hög grad de används av olika yrkesgrupper och organisationer inom tandvården.