Taylorismen är en företagsledningsmetod som utvecklades under början av 1900-talet av amerikanen Frederick Taylor. Dess mål är att förbättra arbetets produktivitet. Man försöker utnyttja arbetstagarna maximalt genom att spjälka upp arbetet i delar, och mäta och standardisera de olika arbetsskedena väldigt noga. Ett klassiskt exempel på hur det löpande bandet har anpassats till medicinsk vård var den modell för ögonkirurgi man utvecklade i Sovjetunionen. Operationernas olika skeden delades upp mellan flera läkare och skötare.
Produktionsekonomiska metoder har tillämpats inom finländsk hälso- och sjukvård i ett par decennier. På det sättet har man t.ex. nått en effektivare användning av operationssalarna, jämfört med den tid då kirurgerna själva bestämde sina tidtabeller och sina operationskriterier. Det finns också andra exempel på förbättringar man har fått till stånd genom att effektivera processerna, t.ex. inom jourverksamhet, diagnostik och rehabilitering. På riksnivå försöker man minska variationerna inom vården med hjälp av rekommendationerna om god medicinsk praxis; patientsäkerheten blir bättre och systemets produktivitet ökar.
INOM TANDVÅRDEN har man försökt öka produktiviteten bl.a. genom att minska tiden som går åt till patientbyten, men det pågår också en mera omfattande utveckling av arbetsprocesserna, både vid hälsocentralerna och inom företagen. Det kan vara belönande också för personalen att utveckla processerna – om man t.ex. kan minska stressen och planlösheten.
Det är i alla fall viktigt att man beaktar riskerna i samband med en utvecklingsprocess. Om man delar upp arbetet i olika skeden kan det leda till att behörighetskraven lindras, och att det blir oklart vem som har helhetsansvaret för vården. Enligt sociologiska arbetsprocessteorier kan ett mera urvattnat arbete kännas mindre meningsfullt, och det leder till en sämre arbetsmoral och ett motstånd på gräsrotsnivå. Som motvikt mot taylorismens problem har man försökt göra arbetet rikare så att arbetstagarnas möjligheter att påverka ökar och arbetet blir mångsidigare, t.ex. med hjälp av flexiblare arbetsuppgifter.
När tandläkare avlägger specialistexamen kommer deras arbetsuppgifter att hänföra sig till ett smalare område, men i stället går arbetet mera på djupet. Att begränsa allmäntandläkares arbetsfält är ändå riskabelt. En tid kan det vara bekvämt att bara arbeta med en smal del av helheten, utan något mera omfattande ansvar, men när situationen blir kronisk kan tandläkaren snart inte något annat.
Det lönar sig att hålla sitt eget kunnande uppdaterat, både med hjälp av fortbildning och med en vilja att behandla olika patienter med varierande problem – också utanför den egna bekvämlighetssfären. Både för tandläkarens eget arbetsmarknadskapital och för hela servicesystemet har allmäntandläkarnas breda kunnande och kliniska autonomi en central betydelse.
DET ÄR VIKTIGT att också bedöma förändringarna i läkarnas arbete utgående från förhållandet mellan läkare och patient. Som arkiater Risto Pelkonen har konstaterat: förhållandet mellan patient och läkare är den etiska och rättsliga grunden för hela den finländska hälso- och sjukvården.
I Tandläkarförbundets arbetsmarknadsundersökning frågade vi förra våren hur var och en uppfattar tandläkarens autonomi. I svaren betonas allra mest att vårdbesluten fattas tillsammans med patienten – det förefaller vara den verkliga kärnan i den kliniska autonomin. En del nämner också de hotbilder som visar på en spänning mellan processutveckling och professionalism. Man ser autonomin hotas av olika administrativa påbud, av tvångstakten och av en ökande byråkratisk kontroll. Ur professionalistisk synvinkel kan detta leda oss ur askan i elden; ett styckat arbete kan upplevas som en lättnad om man i sitt arbete upplever yttre tryck av de slag som nämnts ovan, och om man redan har förlorat en stor del av sin autonomi som tandläkare.
Vi fick många observanta svar på frågorna om värdegrunderna, som till exempel när en privattandläkare beskriver sin roll: ”Jag gör mitt jobb så bra jag kan: mina arbetsmetoder och min prissättning grundar sig i alla lägen på patientens önskemål – och betalningsförmåga. Patienten är kung, och jag är kungens rådgivare.”
Matti Pöyry
Tandläkarförbundets verksamhetsledare
Jaakko Koivumäki
Tandläkarförbundets specialforskare