En av de största administrativa reformerna i Finlands historia är nu verklighet. De ursprungliga målen för social- och hälsovårdsreformen var en sömlös integrering av social- och hälsovårdstjänsterna, en minskning av skillnaderna i befolkningens hälsa och välbefinnande, eliminering av den regionala ojämlikheten när det gäller möjligheten att få service, och att bryta den stigande kostnadstrenden.
Ännu har vi bara en alldeles kort erfarenhet av ett liv med välfärdsområden. Tillsvidare har kommentarerna i medierna varit försiktigt positiva, och störningarna reformen har skapat i verksamheten har kanske varit mindre än man väntat sig: man har kunnat säkra kärnverksamheten, och patienterna har fått vård, och till och med problemen med datasystemen har varit mindre än man kanske föreställt sig. Bra så! När detta skrivs har vi ännu spänningen inför den första löneutbetalningen framför oss.
Kring årsskiftet riktade man uppmärksamheten mot sjukhusjourernas akuta, tyvärr till en del redan kroniska problem. I den problematiken koncentreras hela krisen, och där ser vi hur nödvändig reformen har varit, sedd i skenet av den växande äldre befolkningen och det ökande vårdbehovet. Allt detta är sådant som också berör tandvården och vården av munsjukdomar.
I det akuta skedet, när man kör igång den enorma reformen, måste man för en tid låta de ursprungliga, och under planeringsskedet finslipade, målen ligga och mogna. Tiden får utvisa om man har lyckats organisera vård- och servicekedjorna så effektivt att tandvården blir effektiv. Mäter man vårdens effekt enligt hur den producerar värde – alltså friska munnar – i stället för genom att räkna antalet utförda behandlingsåtgärder? Trots att tjänsteproduktionen inom tandvården och hälsofrämjandet i princip har blivit uppspjälkta till välfärdsområdena och till kommunernas svagare axlar måste vi vara starkare tillsammans. Tyngdpunkten i samarbetet mellan regioner och kommuner är att främja välbefinnandet och hälsan. Om samarbetet lyckas minskar behovet av social- och hälsovårdstjänster.
Inte ens de allra bäst utformade strukturerna inom administration och ledarskap, värden, visioner och strategier kan ensamma leda till ett lyckat slutresultat. Till det behöver vi ett sunt fungerande samarbete mellan ledarskapet och fältet, och då inverkar också arbetsmiljön. Varje människa har rätt att känna sig trygg och att verkligen bli hörd, också mitt i en förändring av arbetsgemenskapens och organisationens strukturer – och alldeles speciellt just då. Förtroende, samarbete och en kommunikation mellan ledning och personal som är öppen och rättvis, och som tar hänsyn till alla, är värdefulla tillgångar.
Välmående och ett gott ledarskap är också viktiga faktorer när konkurrerande välfärdsområden gör sitt bästa för att fylla sina förpliktelser trots ökande svårigheter att rekrytera personal, och ett ökande vårdbehov bland befolkningen. När Tandläkarförbundet och Arbetshälsoinstitutet på våren publicerar sin undersökning av tandläkarnas välbefinnande i arbetet kommer vi att få viktig information om hur kollegerna mår i det spända läget i världen.
Republikens president sade i sitt nyårstal: ”Jag har hört sägas att människan är en besynnerlig varelse. Det verkar stämma. Var och en finner nya förmågor och egenskaper hos sig själv, när det riktigt kniper. Det, om nånting, är finsk sisu. Låt oss lita på det och på varandra. Så har vi övervunnit svårigheter även tidigare. Detta är grunden för ett Finland som har tilltro till sig självt.” Det ska vi med all rätt tro på.
Aija Hietala-Lenkkeri
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare