Den nya, uppdaterade rekommendationen om god medicinsk praxis vid behandling av funktionsstörningar och smärttillstånd i tuggorganet (TMD) ger både tandläkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal redskap som de kan använda i den dagliga verksamheten.
Det är viktigt att diagnostiseringen är noggrann; att behandlingen baseras på en korrekt diagnos, och att man undviker felaktiga positiva fynd och överdiagnostisering, och överbehandling som en följd av detta. Den kliniska DC/TMD-diagnostiken (Diagnostic Criteria for TMD) har bland annat utökats med den välbekanta registreringen av smärta och projicerad smärta. Det ökar diagnostikens noggrannhet och förbättrar differentialdiagnostiken. TMD-patienternas psykosociala belastningsfaktorer, som ångest- och depressionssymtom, kan förvärra smärtan. Det finns också bättre verktyg än förr för att bedöma dem. Det finns orsak att träna upp sig i användningen av DC-TMD-kriterierna, och det finns fortbildning för det. En teoretisk kurs på nätet och en hands on -kurs, som är lämpliga för kliniker, kommer snart att finnas i Apollonias kursutbud. Man ska ändå inte låta fortbildningen och de nya kriterierna bli en tröskelfråga. Man kan fortfarande undersöka TMD-patienter också på det gamla sättet, huvudsaken är ju att de får sina besvär behandlade i tid.
Behandlingen av TMD-problem är rehabiliterande och planeras individuellt, och man får de bästa resultaten med en kombination av olika behandlingsformer. Den förnyade rekommendationen betonar att patienten ska ges en egen, aktiv roll, och det finns en mängd bifogat material för att man ska kunna ge direktiv om egenvården. Egenvård är också kostnadseffektiv, om patienten är engagerad i vården. Det är viktigt att ge patienten handledning, och det kan också någon annan än en tandläkare göra, som till exempel en munhygienist. Egenvården ökar patientens känsla av att kunna bidra till resultatet, och den minskar smärtan och förbättrar funktionen. Avslappningsövningar är ett exempel på ett sätt att lindra den allmänna stressresponsen, och förbättra patientens totala välbefinnande.
Det finns fortfarande en stark evidens till förmån för behandling med bettskenor. I den nya rekommendationen tar man också ställning till om sömnapnéskenor kan ha en negativ effekt på TMD-patienter. Vid behandling med läkemedel ska man följa de allmänna principerna som gäller smärtbehandling och annan medicinering. Också fysioterapi och psykologisk behandling har sina givna platser inom TMD-vården – individuellt skräddarsydda med beaktande av varje patients bakgrund. Förutom vårdens effekt måste man också beakta helhetskostnaderna, och det är därför ofta förnuftigt att genomföra behandlingen stegvis, och börja med den kostnadseffektiva egenvården. En noggrann undersökning, diagnostik och behandling måste göras i tid, så att man undviker att smärtan blir kronisk och patientens lidande ökar.
Avsikten med rekommendationerna om god medicinsk praxis är att erbjuda patienterna evidensbaserad vård, och att styra hälso- och sjukvårdens resurser så effektivt som möjligt. Uppdateringen av den aktuella rekommendationen har krävt över ett års arbete av arbetsgruppen, och jag riktar ett varmt tack till gruppens flitiga och kunniga medlemmar: Jari Ahlberg, Marika Doepel, Outi Huhtela, Sisko Huumonen, Marjo-Riitta Liljeström, Ritva Näpänkangas, Marja Pöllänen, Taina Remes-Lyly och Tuija Teerijoki-Oksa. Dessutom vill jag tacka Apollonia och Duodecim för samarbetet!
Kirsi Sipilä
Professor, ordförande för arbetsgruppen för rekommendationen god medicinsk praxis vid behandling av TMD.