Under årens lopp har det hänt mer än en gång att det har väckt munterhet när man har berättat för utomstående hur hälsocentralernas tandvård är organiserad: man tas in för vård, men man blir aldrig färdig. Dessutom tar det ofta längre tid än de lagstadgade sex månaderna innan man tas emot.
I början av årtusendet lyckades man få den offentligt subventionerade tandvården att omfatta hela befolkningen, genom att låta de begränsade resurserna styra dimensioneringen av hälsocentralernas kapacitet så att den räckte bara för en del av de vuxna. Man räknade med att den vuxna befolkningen ändå till en del också i fortsättningen skulle använda den privata sektorn. Därför utvidgade man sjukförsäkringsersättningen så att den täckte flera åtgärder än förr. Det arrangemanget, som ju skiljer sig en del från systemet inom övrig hälso- och sjukvård, är fortfarande inskrivet i gällande lagstiftning.
Idén, som kanske ursprungligen var hur genial som helst, har inte fungerat ordentligt på åratal. Flera regeringar har minskat sjukförsäkringsersättningarna, utan att förstå vilken betydelse de har haft för tandvårdstjänsterna för vuxna. Kombinationen av nedskärningarna, befolkningens ökande ålder, ökningen av vårdbehovet och forskningen som påvisat sambandet mellan munsjukdomar och allmän hälsa, har lett till att mycket flera patienter söker sig till hälsocentralerna än vad de har möjligheter att ta emot.
Problemen med resurser och system, som har fortgått i många år, har haft följder. Vid många hälsocentraler har man varit tvungen att fiffla på olika sätt för att förverkliga vårdgarantins krav. Ett populärt sätt är att ta in patienten för vård, också om man inte på länge har möjlighet att förverkliga vården. Balansgången mellan en fullbokad kalender, en stor mängd patienter och strävan efter en god vård, utgör en väldigt stor belastning för tandläkarna.
Den återkommande undersökningen av tandläkarnas arbetshälsa, som Arbetshälsoinstitutet nyligen igen genomförde, visar att tandläkarna är en ovanligt hårt belastad yrkesgrupp. Arbetet är tungt, och klart tyngre inom den offentliga sektorn än inom den privata. Stress- och depressionssymptom är vanliga.
En av orsakerna är, att man har så små möjligheter att påverka sitt eget arbete. Till exempel angav bara 40 % av alla som besvarade Tandläkarförbundets arbetsmarknadsundersökning våren 2019 att vårdsystemen vid den egna hälsocentralen gjorde det möjligt att ge patienterna en högklassig vård. Man borde t.ex. absolut använda privatsektorns resurser för att jämna ut arbetsbelastningen, antingen genom att köpa tjänster eller med hjälp av tillräckligt stora sjukförsäkringsersättningar.
Enligt samma undersökning är datasystem som inte fungerar, och som tar tid av patientarbetet och är väldigt nervpåfrestande, en väldigt starkt belastande faktor. Ett färskt exempel på det är datasystemet Apotti, som tydligen har varit en stor stressfaktor.
Det finns i alla fall en god nyhet: man känner lika bra till de faktorer som ger tandläkarna tillfredsställelse i arbetet som de som gör det tungt. Till exempel vet man, att det faktum att man ser resultatet av sitt arbete, och att arbetet är allmänt uppskattat, hjälper en att orka, att engagera sig och att upprätthålla arbetsglädjen.
Nu kräver tandläkarkåren, att landets regering ska reservera medel också för tandvården och munhälsan när man reformerar vårdgarantin.
I kollektivavtalsförhandlingarna, som berör hela den offentliga sektorn, är målsättningen för Läkarkartellens tre medlemsförbund att förbättra arbetsförhållandena och arbetsglädjen på sjukhusen och hälsostationerna. När det gäller arbetstidslösningarna stöder Läkarkartellen sig på de riktlinjer förhandlingsorganisationen JUKO har dragit upp. Man utgår från att förlängningen av arbetstiden, som gjordes i anslutning till det s.k. konkurrenskraftsavtalet, antingen återtas, eller att det betalas en tillräcklig ersättning för timmarna.
Att komma ifrån problematiken inom tandvården kommer inte att vara lätt. Det behövs åtgärder, och det behövs finansiering. Våren har reserverats för att man ska hitta en lösning. Nycklarna ligger i händerna på landets regering, arbetsmarknadsparterna och de enskilda organisationerna.