På svenska

PääkirjoitusMånga får implantat – men behärskar vi riskerna?

8.4.2022Timo Närhi
apollonia-symposium-2022-timo-narhi_web

Tandimplantat är en allmänt accepterad behandlingsmetod inom protetiken. Implantatets direkta anslutning till den omgivande benvävnaden, osseointegrationen, är en absolut förutsättning för att behandlingen ska lyckas.

Termen osseointegration lanserades i slutet av 1970-talet av P-I Brånemarks forskningsteam, och sedan dess har det skett en aktiv utveckling av tandimplantat. Förr använde man implantat med slät yta, och då förutsatte osseointegrationen ett noggrant patienturval och att man var noga med att följa ett visst kirurgiskt protokoll. I vissa fall måste man gå en kurs som ordnades av implantattillverkaren för att få lov att köpa implantaten.

De moderna tandimplantatens konstruktion, och speciellt deras ytstruktur, gör osseointegrationen möjlig i allt mera krävande situationer. Implantatens prognos för en tioårsperiod är över 90 %, och i fördelaktiga fall till och med nästan 100 %. Det görs också hela tiden allt flera implantatbehandlingar: försäljningen av implantat ökar 12 % årligen, och man beräknar att värdet på den globala försäljningen under år 2023 ska stiga till 13 miljarder dollar.

Tandlösheten har minskat klart. Många av våra patienter når hög ålder med egna tänder i munnen. Det betyder ändå inte, att det inte skulle finnas ett behov av att ersätta enstaka tänder som saknas. Allt flera förlorar som äldre sådana tänder som har en viktig tuggfunktion, och vill därför ha en fast ersättning. Med nya material och behandlingsmetoder är en implantatburen krona eller bro ofta är det bästa alternativet ur funktionell synpunkt, också för en äldre patient.

Tyvärr är inte en från början god osseointegration nödvändigtvis evig. I munmiljön är tand­implantaten ständigt utsatta för en mukosit, förorsakad av bakteriebiofilm. Den kan i värsta fall leda till en periimplantit, som förstör käkbenet kring implantatet. De moderna implantatens sämsta sida är, att de är svåra att hålla rena. Det är väldigt svårt att rengöra den sträva ytan, och det är också svårt att återfå det förlorade benfästet. Man känner alltså till periimplantitens viktigaste riskfaktorer, men man beaktar dem inte alltid när man planerar behandlingen.

Många periimplantiter kunde ha undvikits om man hade varit noggrannare när man valde patienter. Inte heller det skulle visserligen garantera en infektionsfri framtid för patienten: när förmågan att sköta egenvården försämras ökar speciellt de äldre patienternas benägenhet att få munsjukdomar förorsakade av biofilm, och det inkluderar också sjukdomar i periimplantatområdet.

Samtidigt som forskare och tillverkare inom branschen utvecklar implantatbehandlingar som blir åtkomliga för allt större patientgrupper, skulle man önska att utvecklingsarbetet styrdes i en riktning som gjorde det möjligt att i förväg förhindra komplikationer som beror på inflammationer. Många forskarteam jobbar nog med att utveckla nya behandlingsmetoder för att bota inflammationer förorsakade av implantat. Det skulle ändå vara bra att överväga om man ännu när man gör implantatbehandlingar borde använda samma kriterier, strängare än de nuvarande, som man förlitade sig på när implantatvården var ny.

Timo Närhi
Professor i protetik och bettfysiologi, Åbo universitet

Ledare, Tandläkartidning 5/2022

Lue myös
Etsitkö näitä?