Reformen av social- och hälsovården förändrar så mycket, att det ger alla en möjlighet att kommentera det hela ur en alldeles egen synvinkel. Ingen har en säker uppfattning om framtiden – det finns bara subjektiva bedömningar av vad det kommer att leda till om de föreslagna ändringarna genomförs.
Lagförslagen om valfrihet avgavs i slutet av januari, och under mars har kommuner, organisationer och andra berörda aktörer sammanlagt lämnat in över 600 utlåtanden. Enligt social- och hälsovårdsministeriet förhåller man sig positivt till principen om valfrihet i utlåtandena. Allt annat får i huvudsak kritik. Det är meningen att lagförslaget skall ges till behandling i riksdagen efter den första maj.
Tandläkarförbundets bedömning av förslagen gjordes utgående från tandvårdens synvinkel, som annars har fått ganska litet uppmärksamhet. Om valfriheten förverkligas så som man föreslår kommer det att behövas olika typer av producenter – både de nuvarande hälsocentralerna och olika stora privata aktörer.
Om den finansieringsmodell man väljer inte beaktar de små aktörerna kommer man inte att uppnå det målet. Aki Linden, verkställande direktör för HNS, beskrev det i ett inlägg i Helsingin Sanomat (29.3) såhär: ”Beträffande tandvården konstaterar jag bara helt kort, att den så kallade kapitationsfinansieringen inte över huvud taget lämpar sig där. Den skulle döda de små företagarna helt. Det finns många av dem inom tandvården.”
Tandläkarförbundet anser också att det är viktigt – om man behåller bolagiseringstvånget – att de offentliga bolag som skulle bildas också i fortsättningen skulle förbli offentligt ägda. Kapitationsersättningen kanske fungerar inom den övriga bashälsovården, där den centrala service som erbjuds är enskilda läkarbesök. Patienter som behöver mera krävande behandling skickas vidare till sjukhusen, och kostnaderna belastar inte social- och hälsovårdscentralens kapitationsersättning. Inom tandvården är 95 % av besöken på bashälsovårdsnivå, men den vård en enskild patient behöver kan variera väldigt mycket.
För att systemet ska fungera måste det därför också finnas en ersättning som baserar sig på utförda åtgärder. Ministeriet håller ännu på att utarbeta den kommande ersättningsmodellen. För närvarande är både hälsocentralsavgifterna och sjukförsäkringsersättningarna baserade på behandlingsåtgärder. Det skulle vara riskabelt att göra betydande förändringar utan pilotförsök.
När man går över till ett nytt system borde det vara möjligt för dem som har ett fungerande vårdförhållande att fortfarande få vård på samma ställe. Det ansåg man att var viktigt vid den förra stora reformen år 2002. Då kunde hälsocentralerna inte längre välja patienter enligt ålder, och sjukförsäkringens åldersgränser, som varit i kraft till dess, togs bort.
Nu skulle det vara illa om man tvångslistade befolkningen hos godkända producenter. Det skulle leda till kaos inom tandvården – påtvingade patientbytesveckor gynnar inte någon part. Övergångsperioden borde göras så, att man inte bryter långvariga vårdrelationer i onödan. Däremot borde man satsa på att man skulle få med alla som nu håller sig utanför den regelbundna vården.
En god sak med reformen är, att tandvården och vården av munsjukdomar är – och bör vara – starkt knuten till helheten. En annan positiv sak är att man får med alla serviceproducenter inom valfrihetens ram, vilket korrigerar den ojämna efterfrågan vi har nu. Jag kan gärna förena mig i vad min kollega Heikki Pälve vid Läkarförbundet har konstaterat: ”Det lönar sig att utnyttja alla resurser helt, då blir det också slut på diskussionen om läkarbristen.”
Matti Pöyry
Tandläkarförbundets verksamhetsledare