På svenska

PääkirjoitusInte jämlikare munhälsa med gamla metoder

18.2.2022Hannu Hausen
hannu_hausen_2021

En av den finländska hälsovårdspolitikens centrala målsättningar är att befolkningen ska ha en god hälsa, och att hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper ska vara så små som möjligt. En minskning av skillnaderna i välstånd och hälsa är också ett av målen för den social- och hälsovårdsreform som man håller på att genomföra.

Under de senaste decennierna har befolkningens hälsa i genomsnitt på många sätt blivit bättre, men man har inte ännu lyckats jämna ut skillnaderna. Tobak, alkohol och ohälsosamma matvanor är vanliga orsaker till de socialt relaterade hälsoskillnaderna. Det kan visserligen vara möjligt att påverka dem, men hälso- och sjukvården kan inte med egna åtgärder påverka grundorsakerna till den sociala ojämlikhet som ligger bakom hälsoskillnaderna, som till exempel utbildningen, inkomstfördelningen, arbetsmarknadssituationen, bostadsförhållandena och omgivningens hälsopåverkan. I Finland har barn och unga alla samma möjligheter att få tandvård, men för en del av de vuxna kan patientavgifterna vara tillräckligt höga för att hindra att man utnyttjar tandvården i den utsträckning som skulle behövas. De sociala skillnaderna i tandhälsa finns i alla åldersgrupper.

Skoltandvården blev på 1950-talet en lagstadgad uppgift för kommunerna, och den erbjöd avgiftsfri tandvård för alla elever i folkskolan, oberoende av var de bodde och av deras ekonomiska status. Skoltandvården lyckades ändå inte eliminera den socialt betingade ojämlikheten inom tandvården. Det var bara eleverna i folkskolan som var berättigade till vård, och de fick tillgång till tandvården i ett alldeles för sent skede. I och med folkhälsolagen, som trädde i kraft 1972, började alla barn och ungdomar få avgiftsfri vård vid hälsocentralerna. I början av 1980-talet hade man lyckats eliminera skillnaderna i hur mycket barnen och ungdomarna i de olika socialgrupperna utnyttjade tjänsterna. Skillnaderna i tandhälsa hade man ändå inte lyckats få bukt med.

Kostnaderna för vuxentandvården inkluderades stegvis i sjukförsäkringen under 1980-talet. I början av 2000-talet öppnades tandvårdstjänster som delvis finansierades med offentliga medel för hela befolkningen, och sedan dess har patienterna kunnat få vård antingen vid en hälsocentral eller hos en privat tandläkare, och i det senare fallet har sjukförsäkringen ersatt en del av kostnaderna. För tillfället är patientens självriskandel vid hälsocentralerna litet över en tredjedel, och inom privatsektorn drygt fyra femtedelar av vårdens verkliga kostnader. Inte på långt när alla hälsocentraler kan ta hand om alla vuxna patienter som vill ha vård. Inom den vuxna befolkningen varierar både användningen av tandvårdstjänster och hälsoläget i munnen klart enligt social status.

Tandvården kan ofta återställa tuggorganets funktion också när tänderna är svårt drabbade av karies eller parodontalsjukdomar. Det kan förbättra patientens livskvalitet på ett avgörande sätt. Reparativ vård kan inte ensam förhindra nya problem, som beror på karies eller parodontit. Patientens egen insats har en central betydelse för att man ska nå ett behandlingsresultat som blir bestående i åratal utan att det uppstår nya skador. Om den sortens resultat skulle bli vanligare kunde de på lång sikt förbättra både barnens och de vuxnas tandhälsa. Ojämlikheten kan inte ens en sådan utveckling förhindra – snarare kanske den till och med skulle öka.


Hannu Hausen
Sakkunnig i hälsofrämjande, Tandläkarförbundet

Ledare, Tandläkartidning 3/2022

Lue myös
Etsitkö näitä?