International Association of Dental Research (IADR) arrangerade den nittiofemte världskongressen om odontologisk forskning i San Francisco den 22. – 25.3.2017. Kongressen leddes av IADR:s första finländska president Jukka Meurman. Han konstaterade i sitt öppningstal att tusentals forskare var på plats, men ca 100 forskare hade inte kunnat komma trots att deras anföranden hade blivit godkända.
USA:s inresebegränsningar hindrade dem att delta. Politiken kom att inverka direkt på forskningen och dess frihet. En del av kongressdeltagarna uttalade också sin oro över vem som hindras att delta nästa gång. Dessutom tog man upp frågan om IADR hellre borde arrangera sina kongresser i länder som välkomnar alla forskare. För närvarande ordnas IADR:s kongress vartannat år i USA.
Under kongressen hölls hundratals muntliga framföranden, och tusentals posters presenterades. Hela det odontologiska forskningsfältet täcktes, från förändringar på cellnivå till mänskligt beteende och materialforskning. Det fanns en mängd finländska forskare på plats, från nybörjare till mycket erfarna som Heikki Murtomaa, som fick Behavioral Epidemiologic and Health Service Research-priset.
Kongressen hade något att ge alla: de mera erfarna träffade forskare de samarbetat med och presenterade vetenskapssamfundet för de unga forskarna. Dessutom föddes nya tankar, kontakter och forskningsplaner. Skulle det då löna sig för en ”vanlig” tandläkare att någon gång delta i en vetenskaplig kongress? Det tycker åtminstone jag. På en vetenskaplig kongress får man inga direkta praktiska recept för sitt arbete, men desto mera bakgrundsdata, tankeväckande information, öppna frågor och insyn i framtida möjligheter.
Ett av de centrala ämnena som diskuterades var implementeringen av vetenskapliga rön. Den första Keynote-talaren var nobelpristagaren professor Steven Chu från Stanford. Han är en av de få forskare som har verkat inom USA:s högsta förvaltning. Med vetenskapsmannens skicklighet och energi lade han fram bevis för att klimatförändringen är ett faktum. Det verkar ändå som om politiker skulle ha svårt att tro på forskare, och paradoxalt nog talade man samma vecka i USA om ”rent kol”.
En annan Keynote-talare, professor Enola Proctor från Washington University i St. Louis, dryftade implementeringsforsknig som en väg från forskning till högklassig vård. En central fråga är hur man ska bilda sig en uppfattning om hur det ska genomföras, och hur man ska bedöma hur man lyckas. När det gäller tandläkarskräck kunde man t.ex. mer än vad hittills är fallet överväga hur man kunde få kunskapen om rädslans orsaker, och om hur man kan påverka den, överförd till interaktionen mellan patient och tandläkare. Skulle det på längre sikt vara bäst att behandla tandläkarskräck så, att patienterna i fortsättningen kunde klara sig med ”normal” tandvård?
Implementeringsforskning är nödvändig om man vill kunna höja kvaliteten på vården och hälsovårdstjänsterna. Att genomföra den sortens forskning är varken snabbt eller enkelt. Social- och hälsovårdsreformen som planeras i Finland medför förändringar som kommer att påverka de tjänster befolkningen har tillgång till.
Det kommer alltså att finnas mycket för forskarna att reda ut. Kommer man att genomföra förändringarna utan att veta hur de inverkar? Borde man till exempel pröva och undersöka valfrihetens inverkan i några landskap innan man genomför förändringarna i hela landet? Alla är säkert intresserade av om valfriheten förbättrar tillgången på vård och kvaliteten inom social- och hälsovården, och hur det går med kostnaderna. Vi får hoppas att politikerna är beredda att lyssna på forskarna.
Vesa Pohjola
Apollonias generalsekreterare