Den stora social- och hälsovårdreformen går framåt. Regeringen har avgett lagförslagen om social- och hälsovårds- och landskapsreformerna. Hela paketet består av 27 lagar. Det blir ännu flera i slutet av året när man ska ge ut lagen om valfrihet, som är en central del av reformen, för utlåtanden.
Det finns en god och ambitiös målsättning bakom reformen, och det finns ett klart behov av den. Social- och hälsovården kommer att få en mera enhetlig statsstyrning än för närvarande, och en struktur som integrerar de olika funktionerna och organisationerna bättre.
Ingen kan väl motsätta sig en fungerande, högklassig och kostnadseffektiv social- och hälsovård. Planernas omfattning väcker ändå en del frågor. Hur bra kommer man att kunna länka ihop alla komponenter, så att befolkningen får all nödvändig service, jämlikheten förverkligas, och ingen – kanske mindre men ändå viktig – del glöms bort och blir lämnad utanför helheten.
Tandvården är ett bra exempel på ett område som kan glömmas utanför. Därför har Tandläkarförbundets målsättning och en central del av lobbyverksamheten länge varit att hålla kvar hela befolkningen inom den samhällsstödda tandvården, så att förbundet också på samma gång kan trygga verksamhetsmöjligheterna för medlemmar som arbetar inom olika sektorer och enheter. Här har det viktigaste varit att skapa ett nära samband, och alltså en integrering, mellan den odontologiska vården och den övriga social- och hälsovården. Detta både på strukturell och på rent verksamhetsmässig nivå.
INOM ETT VÄL INTEGRERAT system slösar man inte skattemedel på överlappande eller osammanhängande verksamheter. Vårdkedjan är enhetlig och processerna genomtänkta. Man beaktar tandvården hos läkaren, och tvärtom: man bedömer munhälsans betydelse för patienternas helhetssituation hos tandläkaren. En enskild patient behöver inte alltid under behandlingen någon som helst koppling till övrig social- och hälsovårdsservice, men på systemnivå är ett nära samarbete nödvändigt.
Integreringen mellan tandvård och övrig medicinsk vård börjar redan vara en normal del av vardagen. Läkarkårens kunskaper om hur infektioner i munnen inverkar på hela individen har ökat väldigt snabbt. Forskningsresultaten kring hur en dold låggradig inflammation i kroppen – och speciellt ofta i munnen – inverkar på risken att insjukna i t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar har väckt uppmärksamhet bland både läkare, tandläkare och den stora allmänheten. Ännu finns det trots det mycket att göra. Ibland ser också vi tandläkare både patienternas situation och hela tandvårdens roll inom hälsovården ur ett väldigt smalt och åtgärdsfixerat perspektiv – som ett mekaniskt arbete som man inte alls skulle behöva hålla på med om folk bara skötte sina munnar bättre.
FÖR TANDLÄKARNA, och numera också för många andra, har det varit ofattbart att man har kommit med förslag inom reformens ramar som skulle innebära att en del av befolkningen skulle lämnas utanför den tandvård som får samhällets stöd. En reform som ska bygga på en fullständig integration skulle bli väldigt stympad om munregionens hälso- och sjukvårdstjänster inte skulle finnas bland den övriga basvården vid social- och hälsovårdscentralerna. Avsikten är ju att hålla kostnaderna nere med en omfattande strukturell och funktionell integrering. Med en ökande valfrihet kan den enskilda patienten sedan bestämma om hen vill besöka en social- och hälsovårdscentral eller en liten tjänsteproducent.
Den i och för sig enkla modell som beskrivs ovan förutsätter att man kommer överens om många principer och nya spelregler, som en del av den valfrihetslagstiftnig som är under beredning. Det är viktigt att tandläkarna följer med beredningen av reformen.
Alla behöver tandvårdstjänster. Behovet av tandvård ökar när befolkningen blir äldre och allt flera har kvar sina egna tänder. Äldre behöver mera vård än yngre. Behovet av vård som kräver specialkunskaper ökar också. Samhället måste bära sitt ansvar för tillräckliga vårdtjänster och deras kvalitet också i framtiden.
Anja Eerola
Tandläkarförbundets vice verksamhetsledare