Nu händer det saker med sjukförsäkringsersättningarna, och snabbt. Ersättningarna för undersökningar har höjts, och när detta skrivs håller man på att göra upp en ny åtgärdstaxa. Husläkarmodellen har debatterats mycket i offentligheten. Direktersättningarna för munhygienistvården har också diskuterats.
Tandläkarförbundet har följt diskussionerna med en viss återhållsamhet, men också kritiskt. En stor del av privatsektorns patienter omfattas av systemet med regelbundna kallelser, och går regelbundet hos samma tandläkare. Kontinuiteten är god. För många patienter är en egen tandläkare inte en framtidsvision, utan en del av vardagen. Här behöver systemet inte några omvälvande förändringar.
Ersättningarna borde ändå utvecklas. Man borde kunna vända patientströmmen som går mot den offentliga vården. Det skulle vara till fördel för patienterna, den offentliga finansieringen, tandläkarna vid hälsocentralerna och – ja, också det – de privata tandläkarna.
Systemet med sjukförsäkringsersättningar fungerar i sig bra. Här är problemet ersättningsnivån. Den har småningom sjunkit från lite under 40 procent till nuvarande drygt 10 procent. Summorna är så små, att man lätt förstår att deras styrande effekt börjar vara väldigt liten ur patienternas synvinkel. Ersättningen räcker inte ens till att täcka serviceavgiften.
Höjningarna av sjukförsäkringsersättningarna är förvisso ett steg i rätt riktning. Det är ändå alltför optimistiskt att vänta sig några betydande förändringar med så små insatser. Att bara höja ersättningen för undersökning ger inte det resultat man önskar sig. Patienterna måste kunna lita på, att man kan få en rimlig ersättning åtminstone för de vanligaste åtgärderna om man går hos en privat tandläkare. Det är onödigt att gå på en undersökning, om det efter det reser sig en ekonomisk mur.
De tidigare nämnda procentsatserna visar, att vi har ett stort arbete framför oss. Eftersom det i det nuvarande ekonomiska läget inte går att få ökade resurser i betydande mängd, borde man rikta ersättningarna mot de åtgärder som mest belastar den offentliga sektorn, alltså undersökningar och kariesvård.
Det behövs också andra typer av finslipning. Ersättningssystemet borde uppmuntra till en regelbunden uppföljning av patienten. Regelbundenheten minskar patientens vårdbehov. På det sättet skulle man få de knappa resurserna att räcka längre. Man kunde öka ersättningarna om man följde en individuell vårdplan som tandläkaren gjort upp.
Det går snabbt att få en behandlingstid inom privatsektorn. Det gynnar patienterna, eftersom sjukdomarna i munnen har en benägenhet att förvärras med tiden. Samtidigt skulle en jämnare fördelning av patienterna förbättra möjligheterna att få tider till hälsocentralerna. Alla skulle ha nytta av det.
Det talas mycket om effekt, men den är svår att mäta. Det är alltså klokt att i viss mån vara försiktig när man talar om hur effektiv vården är. Vissa saker kan man i alla fall konstatera, baserat på allmän livserfarenhet och fackkunskap. En egen tandläkare, korta väntetider och kontinuitet inom vården innebär effektiv vård. Det är något vi aktivt ska sträva efter genom att utveckla sjukförsäkringsersättningarna.
Heikki Kuusela
Tandläkarförbundets jurist
Anna Chainier
Tandläkarförbundets sakkunnigtandläkare