I slutet av 1980-talet sökte sjukhusen i Helsingfors sommarjobbare. Så kom det sig att jag, en 18-årig flicka från Kurikka, sökte jobb som sjukhusbiträde. I stället sattes jag att sköta instrumentvård.
På operationsavdelningen visade det sig att man jobbade ensam, och att allt skulle göras på ett bestämt sätt, som inte motiverades. Jobbet var krävande, och det var mycket som skulle göras. I mitt oförstånd marscherade jag rakt till den ledande översköterskan. ”Det blir ingenting av det här, jag har bara kommit hit för att jobba som biträde.” Ryktet om mitt besök spred sig. Det visade sig att man aldrig hade diskuterat arbetets innehåll och betydelse, det förekom ingen dialog. Instrumentvården var av avgörande betydelse, men ändå var den helt separat från helheten. Det var ändå en viktig del av en fungerande operationsverksamhet.
Här kan man dra en parallell till hela hälso- och sjukvården. När man gör reformer måste man veta vad som ingår i behandlingen av munsjukdomar. Utan ett fungerande system för produktion av mun- och tandvårdstjänster har vi inte en fungerande hälso- och sjukvård, och vice versa. Det framgår i förbundets utlåtande om flerkanalsfinansieringen.
För närvarande får social- och hälsovården sin finansiering på minst sex olika sätt: via statens och kommunernas skatteintäkter, med hjälp av frivilliga och obligatoriska (lagstadgade) försäkringspremier, och genom arbetsgivar- och kundavgifter. Tjänstemannautredningen som bereder avvecklingen av flerkanalsfinansieringen koncentrerade sig bara på sjukförsäkringen, som bara utgör en liten del av helhetsfinansieringen.
Enligt grundlagen ska lika tillgång till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster vara garanterade för alla. Inom tandvården förverkligas det inte. Den offentliga tandvårdens resurser och verksamhetsmodeller varierar i de olika regionerna, och man lyckas inte överallt möta kraven. Nästan hälften av alla de tandläkarbesök som görs av vuxna, och som stöds ekonomiskt av samhället, sker inom den privata sektorn. Samarbetet mellan offentlig och privat vård har ansetts, och anses, vara nödvändigt.
Produktionen av tandvårdstjänster avviker från den övriga hälso- och sjukvården, och kundavgifterna är högre än inom den övriga vården. Jämfört med det övriga hälsovårdssystemet står vi inför stora reformer. Serviceproduktionen uppgår till 1,2 miljarder euro per år. Den offentliga finansieringen står för ungefär 40 % av detta, och patientavgifterna för ungefär 60 %. Den offentliga sektorns finansiering riktas speciellt till de tjänster som produceras av den offentliga vårdsektorn. Ur den offentliga finansieringens synvinkel är vården av en patient enligt den nuvarande finansieringsmodellen ungefär fyra gånger dyrare inom den offentliga sektorn än inom privatsektorn, eftersom självriskandelen efter flera nedskärningar av sjukförsäkringsersättningen uppgår till så mycket som 85 %. Sjukförsäkringen är ett kostnadseffektivt sätt att producera hälso- och sjukvårdstjänster. Om de ersättningarna försvinner skulle resultatet bli att den service som erbjuds med stöd av offentlig finansiering skulle minska. Man frågar sig då var gränsen går för hushållens vilja att betala.
För att social- och hälsovårdsreformen och avvecklingen av flerkanalsfinansieringen ska kunna förverkligas på bästa möjliga sätt kommer det regionala och lokala arbetet att ha en viktig roll. Nu lönar det sig att ifrågasätta och kommentera. Vi måste komma in i de salar där man planerar de kommande vårdprocesserna.
Sist och slutligen kom jag under sommaren på 1980-talet att få sällskap av många operationssköterskor, som torkade instrument och pratade med flickan med den roliga dialekten. Jag blev en del av operationssalens team. Allas insats behövs för att verksamheten ska fungera, till patientens bästa.
Henna Virtomaa
Tandläkarförbundets verksamhetsledare