Mitt i novembermörkret följde jag med tandläkardagarnas videostreamade öppningsföreläsning, alldeles som alla andra.
Det var Perttu Pölönen som uppträdde – ”uppfinnare, författare, kompositör, talare och futurist”, som tandläkardagarnas program presenterade honom. Musiken kan jag inte uttala mig om, och författarkarriären vet jag inte mera om än att han hade bråttom till den nya bokens publiceringstillfälle efter anförandet. Men gosse, talare och futurist, det är han verkligen!
Jag erkänner att jag själv är högst medelmåttig som visionär. Jag hör till den stora massa som enligt Perttu Pölönen tror att framtiden kommer att vara likadan som nutiden. Saker och ting sker som i dag, bara lättare, snabbare, effektivare och kanske fördelaktigare.
När jag själv blev färdig tandläkare för 30 år sedan föreställde vi oss faktiskt att vi skulle klara oss så gott som hela vårt yrkesverksamma liv med bara de kunskaper vi hade, bara vi skulle repetera det vi redan kunde genom att då och då gå på Tandläkardagarna. Ännu i början av 2000-talet försäkrade en bekant protetiker, att Cerec skulle släppas in på hans mottagning ”bara över hans döda kropp”. Det gick ju inte riktigt så, och ännu mindre gör det det i dag. Vi behöver fortbildning. Fortbildningen håller oss a jour med tiden. Apollonia behövs.
Men inom medicinen räcker det inte att man håller sig a jour. Om man nöjer sig med det, avstannar utvecklingen. Här träder forskningen in i bilden – och också här har Apollonia en given roll. Numera kan man diagnostisera parodontit med salivprov, och man förstärker kompositfyllningar med fiberbitar. Och nu vågar jag också leka futurist: snart ersätts svarvarna på mottagningen av en 3D-printer, så darra, Cerec! Men nyheterna dyker inte upp på mottagningarna av sig själva, och inte lätt. Enligt Perttu Pölönen skapar vi förändringen genom att göra något som gör det gamla överflödigt, och det sker ofta i en riktning som vi inte har kunnat föreställa oss. Dagens ”state of the art” är om 10 år ”standard of practice”. Apollonia har för sin del stött det finländska forsknings- och utvecklingsarbete som har tagit åratal i anspråk, och som har lett till de nyheter jag nämnde.
Jag inleder mitt ordförandeskap i Finska Tandläkarsällskapet Apollonia under en tid, då vi eventuellt kommer att bevittna en av de allra största förändringarna i Apollonias historia. Koronaepidemin tvingade fram enorma förändringar inom hela fortbildningsfältet, och vi kan inte ännu se slutresultatet eller ens ana oss till ett mellanbokslut. Också Apollonia, som är en gammal och etablerad organisation, tvingades reagera väldigt snabbt.
Först överfördes Apollonia Symposiet våren 2020 till nätet i all hast, tack vare kansliets skickliga och kunniga personal, och Tandläkardagarna 2020-webbinarierna på hösten lyckades utmärkt, och för det ska också föreläsarna ha ett tack. Men jag måste medge, att det känns smått svindlande att tänka på vart vi är på väg. Det finns ingen återvändo till den gamla modellen som sådan. Också om medlemmarnas respons gällande Tandläkardagarna visar att också den traditionella auditoriefortbildningen och det sociala umgänget har sin givna plats, har alla former av utbildning på nätet kommit för att stanna, också i Apollonias utbud.
Samtidigt har nu konkurrensen hårdnat. På nätet hittar man kurser och webbinarier från hela världen, till ett billigt pris eller rent av gratis. Det lönar sig ändå att komma ihåg att det inte finns någon gratis lunch – om tandläkaren inte själv betalar för sin fortbildning så gör någon annan det, och vill ha valuta för sina pengar. Apollonias verksamhet är obunden, och fortbildningen vi erbjuder baserar sig på forskningsresultat och etik. De värderingarna stöder vår verksamhet, och kommer också i framtiden att bära Apollonia genom kommande förändringar.