Vad tänker den nya ordföranden på, hur känns det nu, och hur mycket tid måste du använda till uppdraget? Det är några frågor jag har fått nu i början av året. Jag börjar med den sista frågan, för den är lätt att besvara: jag vet inte ännu, det får tiden utvisa. Hur det känns nu?
Skrämmande, spännande, jag är full av förväntan och iver, och framför allt – beredskap inför nya utmaningar.
Men vad funderar jag på? Allt möjligt. Mitt civila jag undrar hur man ska kunna kombinera familj, arbete och förtroendeuppdrag. Som ordförande tänker man mest på framtiden, som vad den kommande social- och hälsovårdsreformen för med sig, och framför allt hur mycket de förändringar i verksamhetsfältet den medför kommer att inverka på en vanlig tandläkares arbete.
Ännu har man inte fattat beslut om reformen. Man gör upp lagstiftning, överväger olika scenarier, man kanske spekulerar på olika sätt, men mest av allt samlar man ihop fakta för beslutsfattarna. Tandläkarförbundet lobbar också, och sprider kunskap i sin egenskap av sakkunnig inom oral medicin.
Det finns en mängd frågor och fortfarande betydligt färre svar, så vi får fortsätta att leva i ovisshet. Hur ska vi trygga hälsocentralstandläkarnas framtid? Eller de tandläkares som är företagare? Hur kommer arbetsuppgifterna att se ut för tandläkare som arbetar inom olika sektorer? Kommer arbetet att divergera t.ex. enligt specialitet? Hur kommer valfriheten att genomföras i det nya systemet? Hur ska patienterna kunna veta hur de ska göra för att välja den bästa vården? Vad kommer de olika sektorerna att innebära i framtiden?
Under Tandläkarförbundets fullmäktiges konstituerande möte i januari diskuterades sektorfrågan livligt. Debattens utgångspunkt var, om det är nödvändigt att fullmäktige som vanligt delas upp i separata diskussions- och beredningsgrupper för den offentliga och den privata sektorn, när man ännu inte vet hur de olika sektorerna ser ut, och om de finns kvar, efter att reformen trätt i kraft. Slutsatsen blev, att social- och hälsovårdsreformen för närvarande i praktiken har olika betydelse för olika medlemsgrupper i förbundet, men att vi står eniga som yrkeskår.
Vi har alla samma långa utbildning, som har gett oss specialkunskaper och speciella förmågor, som binder samman oss till en yrkeskår, en profession. Utmärkande för professionalism är, att professionen genom sin sakkunskap själv definierar sina uppgifter och sina etiska principer, och att de professionella självständigt fattar beslut i anslutning till sin yrkesverksamhet.
Det är tandläkarens plikt att sträva till att patientens bästa förverkligas i alla situationer, både ur individens och ur samhällets synpunkt. Är det möjligt, att denna professionens etiska princip drunknar i ökad byråkrati, administrativa direktiv och kontroll? Kan en förändrad verksamhetsmiljö hota tandläkarnas kliniska autonomi, den grund en förtroendefull relation mellan läkare och patient vilar på?
Professionalism och en sund yrkesstolthet är viktiga för att den enskilda patienten ska få en god vård, och de är den bästa garantin för att samhället ska få högklassiga och etiskt hållbara hälso- och sjukvårdstjänster.
Inom tandvården har man hittills främjat medborgarnas hälsa och behandlat sjukdomar med hjälp av alla kollegers arbetsinsats och samarbete, inom och mellan de olika sektorerna. I tider av förändring betonas vikten av att bevara professionens gemensamma värdegrund. Vi får inte trasa sönder det existerande nätverket av kollegialitet, utan vi måste förstärka det, och vi måste verka tillsammans för en bättre framtid.
Vi eftersträvar alla patienternas bästa, oberoende av inom vilken sektor och på en hurdan arbetsplats, och i vilken position vi arbetar nu och i framtiden.