Välfärdsområdenas ekonomi är ansträngd. Nästan genast efter att reformen inom social- och hälsovården trätt i kraft började man tala om nedskärningar, och behovet av prioriteringar är uppenbart. Med vad är det man ska prioritera? Var ska man göra nedskärningar? Eller är det fråga om något annat när man prioriterar? Vem ska fatta besluten – och på vilka grunder? I allmänhet ser man bristen på resurser bara som ett problem inom den offentliga sektorn, men i själva verket berör den hela tandläkarkåren.