I januari, före koronavirusets tid, lovade jag skriva ledaren till majnumret av Tandläkartidningen. Föga kunde jag då föreställa mig hur annorlunda verkligheten ser ut nu när jag skriver detta.
Det råder undantagstillstånd i Finland, och under slutet av den första veckan i maj diskuterade regeringen hur man skulle kunna lätta på alla begränsningar i samhället som koronaepidemin har förorsakat.
Det är inte bara koronapandemin som gör året speciellt, och till och med historiskt. Det är förbundets nya verksamhetsledare Henna Virtomaas och Tandläkartidningens nya huvudredaktör Heli Mikkolas första verksamhetsår. Det är också det sista året förbundets långvariga vice verksamhetsledare Anja Eerola arbetar innan hon går i pension. I höst ordnas det fullmäktigeval i förbundet, så detta är sista året förbundets nuvarande fullmäktige arbetar. Det betyder att både makten och ansvaret inom Tandläkarförbundet på många plan antingen har överförts eller kommer att överföras på nya axlar.
I början av året var de viktigaste programpunkterna att föra ut förbundets nya strategi på fältet, och att förnya kansliets organisation. Pandemin har ändå inte bara påverkat tandläkarnas, utan också kansliets arbete i hög grad. Det har inte varit möjligt att ordna fysiska medlemstillfällen eller möten, största delen av personalen har börjat distansjobba, och vi har inte heller kunnat undvika permitteringar. Informationen till medlemmarna och produktionen av aktuell koronainformation har ändå fordrat en enorm arbetsinsats av personalen, liksom också informationen om läget och behoven på fältet som har riktats till ministeriet och olika myndigheter. Parallellt med allt detta har vi fört krävande förhandlingar om de kommunalanställda läkarnas kollektivavtal. Avtalet var nästan klart till första maj, men Sote ry förkastade det som enda organisation. När detta skrivs vet man inte ännu hur förhandlingarna kommer att fortsätta.
Pandemin kommer ännu länge att påverka hela samhället på många olika sätt. Enligt prognoserna kommer de ekonomiska följderna att vara svåra. Det är också klart att begränsningarna av den icke brådskande vården har lett till att det har uppstått en anhopning av arbete som det kommer att ta lång tid att reda upp, också inom den orala vården. Också den kommande reformen av social- och hälsovården kommer att inverka på tandläkarnas verksamhet, också om den känns väldigt avlägsen just nu.
Ingen kan förstås med säkerhet veta någonting om framtiden. Prognoserna baserar sig på matematiska modeller som innehåller en mängd osäkerhetsfaktorer. Regeringen har vid sina informationstillfällen använt termen ”det nya normala” när de har talat om framtiden. I fråga om hälso- och sjukvården är det åtminstone klart, att det inte går att upprätthålla allt gammalt som det har varit. Vårdbehovet kommer inte att vara den faktor som styr utvecklingen starkast. Det ekonomiska läget kommer att kräva att verksamheten effektiveras, och att man prioriterar olika typer av vård. Inom Tandläkarförbundet kommer vi att arbeta hårt för att det ”nya normala” ska vara så bra som möjligt både för tandläkarna och för patienternas orala hälsa. Också den lokala verksamheten kommer att visa sig vara viktig när pusselbitarna läggs i en helt ny ordning.
Också för mig kommer detta år som fullmäktigeordförande att vara det sista då jag har ett förtroendeuppdrag inom förbundet, efter över 30 år. Jag vet, att man som tandläkare kan påverka både vår egen yrkeskårs arbetsförutsättningar och Finlands hälsopolitik genom att delta i förbundets verksamhet. Jag hoppas att jag ska få se en mängd ivriga kandidater i fullmäktigevalet i höst – trots de oroliga tiderna, eller egentligen på grund av dem. Finlands tandläkare, förbundets styrelse och kansliets personal behöver stöd av en aktiv samling fullmäktigemedlemmar, så att alla tillsammans kan bygga upp ett så bra ”nytt normalt” som möjligt för alla kolleger.