Läget kommun- och välfärdssektorns förhandlingar utgick från var denna gång ovanligt svårt. Visserligen brukar man ju varje gång arbetsmarknadsförhandlingarna närmar sig säga att läget är besvärligt, oberoende av situationen inom samhälle och ekonomi.
Ett annat drag som under de senaste åren visat sig vara typiskt för kollektivavtalsförhandlingar är, att de har en benägenhet att haka upp sig. Förhandlingarna har ofta lett till att man till slut sökt en lösning kring riksmedlarens bord, medan strejker redan pågår. Tanken att man skulle hitta lösningar genom att förhandla, och komma överens, har börjat verka nästan utopisk.
Liksom många andra förhandlare har jag själv funderat mycket på vad som kan vara orsaken till den förändrade förhandlingskulturen. Varför kunde parterna förr enas om arbetsmarknadsreformer och omfattande kollektivavtal, när man numera alltför ofta snarare försöker uppvigla parternas olika ståndpunkter, och i konfliktsituationer snarast bara ropa otidigheter från de egna linjerna?
Det finns naturligtvis många orsaker till den förändrade förhandlingskulturen, och det är först och främst arbetsmarknadsparternas sak att se sig i spegeln, och fundera på hur man kunde förändra situationen. Det är helt klart, att det nuvarande läget varken gynnar arbetsgivarna eller de anställda.
Förhandlingarna om Läkaravtalet påbörjades i våras i en situation som inte var den bästa tänkbara, när det gällde utsikterna att hitta en lyckad lösning. I bakgrunden fanns välfärdsområdenas svaga ekonomiska situation och de många försämringarna inom arbetslagstiftningen. För första gången innehåller lagen en skrivning enligt vilken exportbranscherna ska styra förlikningsverksamheten. Samtidigt skulle man bestämma om fortsättningen på det löneprogram som redan slagits fast vid den förra förhandlingsomgången. Samtidigt fick förhandlingarna en extra krydda när det skedde en del personbyten, och antalet avtal som skulle behandlas ökade.
Inte ens den mest inbitna optimisten skulle väl våga vänta sig en snabb förhandlingslösning i det läget. Man kunde ju vänta sig en inbjudan till riksmedlarens lokaliteter senast när man före första maj kunde läsa i tidningarna att KT hade sagt upp löneprogrammet för kommunal- och välfärdssektorn.
Sist och slutligen lyckades ändå hela sektorn förhandla fram ett avtal, inklusive Läkaravtalet, och detta nästan inom den givna tidsramen. Hur är det möjligt i en tid när det typiska är, att också förhandlingar som påbörjas med betydligt lättare utgångspunkter eskalerar?
Med min erfarenhet från flera olika förhandlingsbord, både inom den offentliga och den privata sektorn, vill jag lyfta fram några fakta från Läkaravtalsförhandlingarna som jag tror att på ett avgörande sätt hjälpte oss att nå ett förhandlingsresultat. Till dem hör en öppen och respektfull diskussionskultur, konfidentiella förhandlingar och en äkta vilja hos parterna att tillsammans hitta lösningar, och en förmåga att kompromissa. Vid bordet där man förhandlar om Läkaravtalet respekterar man fortfarande dessa grundläggande principer inom all förhandlingsverksamhet. Också vid denna omgång behandlade man många besvärliga frågor, och man ska kanske inte tro att man nådde målet så lätt och smärtfritt som medierna har låtit påskina. Men målet nåddes i alla fall, och dessutom ett resultat vi kan vara nöjda med. Och viktigast av allt: vi nådde målet genom att parterna förde förhandlingar, och nådde en överenskommelse.
Niina Poijärvi
Tandläkarförbundets förhandlingschef