– Vi tandläkare borde kamratligt närma oss varandra, och dela våra resultat och våra erfarenheter med varandra. Om vi kunde lägga allt detta till vårt tidigare kunnande skulle vi öka våra sammanlagda kunskaper och utvecklas i vetenskapligt avseende.
Detta sade Matti Äyräpää vid Tandläkarsällskapets konstituerande möte på hotell Kleineh den 16 april 1892. Närvarande vid mötet var elva våghalsiga män. Senare, år 2000, fick Tandläkarsällskapet namn efter tandläkarkonstens skyddshelgon den heliga Apollonia.
Sällskapets mål var att utveckla undervisningen vid universiteten, fördjupa yrkeskunskapen och slå vakt om kamratskapet. Det innebar ett inlärningsetos, ett engagemang i yrkesetiska principer och en förstärkning av de kollegiala och sociala relationerna, genom att man tog avstånd från ”oädel konkurrens, som lätt uppstår då personliga fördelar tangerar varandra”.
Man påbörjade arbetet genast. Alla begav sig genast på ett korståg för att främja folkhälsan. Riktningen var klar. Målgruppen blev barnen i hela Finland, för en undersökning som gjorts på sällskapets initiativ visade, att det fanns tandröta i nästan varje barns mun. När man tvekade att införa en offentlig skoltandvård började privattandläkarna, drivna av sin egen kallelse, sköta skolbarn på egen bekostnad. Skoltandvården blev lagstadgad 65 år senare.
Hur är det nu? Den finländska odontologiska och medicinska kunskapen har utvecklats från en anspråkslös början till ett stort, rikstäckande servicesystem – en framgångssaga utan motstycke. Man kan få högklassig undervisning vid fyra universitet, man för en etisk diskussion på många ställen, och ett antal klara stjärnor strålar på den vetenskapliga forskningens himmel. Allt som allt omfattar hela den välutbildade yrkesgruppen över 7 000 tandläkare eller studerande, och ungefär 4 500 kunniga och motiverade tandläkare är yrkesverksamma. Varje år utexamineras litet under 200 unga, ivriga kolleger.
I samarbete med andra tandläkarorganisationer och medborgarorganisationer har vi fördrivit tandtrollen Karius och Baktus till marginalen, och den europeiska eftersläntraren har blivit en mönsterelev när det gäller både förebyggande och behandling av karies. I början av förra seklet var löständer den bästa konfirmationsgåvan, och nu hålls de egna tänderna kvar i munnen upp i hög ålder. Samtidigt har det uppstått en ny vetenskapsgren, gerodontologi.
Är då allt väl i tändernas rike? Mycket är bra, men det finns också vissa orsaker till oro. Utbildnings- och forskningsanslagen minskar, vilket är en farlig väg. Om man inte tar hand om tänderna i skolan blir hälsan lidande i vuxen ålder. Om det inte finns högklassig forskning finns det inte heller högklassig undervisning. Vi har med en viss förundran försökt få en bild av vad som kommer att hända med tandvården i den stora social- och hälsovårdsreformen. Hur kommer den att integreras i det övriga systemet, hur ska valfriheten, den interna konkurrensen och den stora bolagiseringsivern kunna förenas så att man når det allmännas bästa, och hur ska man kunna jämna ut de socioekonomiska och regionala skillnaderna?
Framtiden ligger öppen, full av möjligheter. Enligt en gammal indisk visdom öppnas tusen nya dörrar om en stängs. Nycklarna till en god framtid ligger i allas händer, i livslångt lärande, i kreativitet, och i ett kollegium som sätter värde på olikheter.
På hela läkarkårens vägnar vill jag tacka Finska Tandläkarsällskapet Apollonia för allt det har gjort för att främja odontologin, tandläkarna och tandvården och för sina medlemmars bästa. Hjärtliga gratulationer.